Kanske inte hysteriskt, men väl omtumlande. Att kliva över tröskeln till Björns och Lasses lägenhet är en resa, i både tid och rum. Vi befinner oss inte längre i en hyreslägenhet mitt inne i centrala Linköping på 2000-talet, snarare i de finare kvarteren i Paris på 1700-talet. Här finns så mycket ögongodis att det är svårt att ta in allt vid första anblicken. Även andra och tredje. Bäst position att smälta alla intryck får vi i Carl Malmsten-soffan, belägen ungefär mitt i våningen. Därifrån låter vi blicken vandra mellan alla tavlor, figuriner, schäslonger, soffor, mattor och, och, ja, hattnålar!
- Vår stil kan beskrivas som en salig blandning och en kompromiss mellan två starka viljor, säger Björn.
Båda är formälskare av stora mått och att leta efter nya fynd är en hobby. Många timmar har lagts ner på att besöka loppisar, antikaffärer och auktioner. Här finns möbler från de flesta tidsepoker, dock inte modernt 1900-tal, ett formspråk vars storhet enligt dem själva, har gått dem helt förbi. Kanske är det därför de har haft sådan tur med fyndandet, trendiga prylar har en tendens att sticka iväg i pris på auktioner.
- Mycket här inne är köpt på Spegeln, vi var väl mer eller mindre stamkunder där kan man säga. Tyvärr finns inte den affären längre. Andra ställen vi gillar är Röda korset, där kan vi slinka in på väg hem från jobbet. Åker vi längre blir det till Kavalkad i Örebro, där är möblerna så fint arrangerat, säger Björn.
Att de båda har utvecklat en säker blick är tydligt. Trots att här finns många vackra möbler får vi inte känsla av utställningslokal, snarare är det väldigt hemtrevligt. Och saker är till för att användas. De två katterna Sebastian och Stefani har fri tillgång till schäslonger och soffor. Kanske lite väl fri tillgång, muttrar Björn som påpekar att katterna är de egentliga hyresgästerna, Björn och Lasse är bara inneboende här.
Lägenheten har generösa 3,30 i takhöjd och med tanke på att det bara bor två personer i lägenheten (om vi nu inte ska räkna med de despotiska katterna), kan vi konstatera att det är en större bedrift att Björn och Lasse har lyckats täcka både golv och väggar med handplockade prylar, speciellt med tanke på att de bara har bott här i ett och ett halvt år. Men saker, det har de samlat på sig under sitt tjugoettåriga förhållande.
Efter en stund i soffan inser vi att ingenting har hamnat på sin plats av en tillfällighet. Snarare skulle man kunna rita ett rutsystem över lägenheten, där varje ruta har ett tema. Ta till exempel hallen. På ena väggen, mansväggen, hänger ett arrangemang av käppar och hattar. På andra väggen, en kärleksfull hyllning till tanten. Ett ansikte framträder tydligt med hjälp av en aftonhatt, Lasses mammas gamla 50-talsbågar, en brosch i den tänkta halsgropen och vackert avrundat med en solfjäder, för fläktning av ansiktet under varma dagar. Snett ovanför dörren hänger släktvapnet, två korslagda dammvippor, en orange och en lila. Kanske inte bara en ironisk blinkning, dammvippor är av största vikt i detta hem, för här bor två riktiga prylentusiaster, vilket fritt översatt till städspråket innebär att här finns en hel del saker att dammtorka, en uppgift som är Lars, av förklarliga skäl:
- Det är jag som är samlaren i familjen, säger han och pekar förklarande mot bokrummets översta hylla, som är smockfull med små figuriner läckert arrangerade efter färg. Jag samlar även på porslin (paret har sju serviser) vitbroderi, barbiedockor, filmer, vitbroderi och 50-tals saker i originalkartong. Fast nu har jag inte handlat något på länge, vi har helt enkelt inte plats för fler saker.