Mats Karlsson, som kör en av de tre sopbilarna på landsbygden i Linköpings kommun, är bara tacksam för att inte alla kärl är fullproppade med sopor. Arbetet är tungt och slitsamt ändå.
-- Värst är att kliva in och ur hytten varje gång jag ska hämta soporna. Efter 22 år i jobbet har man värk i rygg och axlar, och det var också därför som jag bytte från stan till landet. Här är arbetet inte lika slitsamt, säger han.
Mats Karlsson har en runda på drygt 15 mil där omkring fyrahundra hushåll ingår. Den här dagen börjar sophämtningen i Sviestad och fortsätter till Landeryd och Bankekind och sedan Åtvidabergsvägen hem igen.
Sopkärl efter sopkärl, ID-märka med rött kort, har dragits fram och står uppställda vid garage och villainfarter när Mats Karlsson rullar in på Astrakanvägen med sin biogasdrivna sopbil. Inga avgaser, men däremot lukter från avfall och matrester omger bilen, som gör stopp vid ungefär var tionde meter på gatan.
-- Folk är för det mesta vänliga, hinner han säga innan en arg villaägare kommer fram och vill ha en förklaring varför kärlet som inte var framdraget till tomtgränsen ändå var tömd förra gången, och dessutom saknades en påse med jord som kommit med i sophanteringen av misstag.
Mats Karlsson skruvar på sig, och säger att det var en miss. Det händer att villaägare glömmer att ställa ut kärlet, och för att vara snäll går han ibland de extra meterna in på tomtgränsen och hämtar soporna. Men då måste kärlet vara synligt från gatan.
-- Det finns de som är glada för att jag gör dem den här tjänsten. Men så förekommer det att villaägare sätter i system att inte dra ut kärlet till gatan, eftersom de tror att jag ska hämta den ändå, säger han. Och det går jag inte på.
Villaägarna har blivit bra på att slänga vanliga sopor, och inte miljöfarligt avfall som hände förr. Gamla färgburkar, batterier och flaskor med lösningsmedel är sådant som är förbjudet att lägga i sopkärlen. Källsortering har också blivit vanligare, och även kompostering.
Men vikten på soporna är ungefär som tidigare. För några år sedan låg medelvikten på 14,8 kilo sopor per hushåll, vid hämtning varannan vecka.
-- Jag märker ingen större skillnad. Det finns kärl som är halvfulla, och de som är proppfulla med sopor, säger Mats Karlsson.
I Bankekind bor många pensionärer. Här finns de som komposterar sina matrester, och på så sätt inte bara får näringsrik jord utan också billigare soptaxa.
-- Jag har komposterat länge, ja ända sedan vi flyttade hit 1965. Så därför blir det inte så mycket sopor här, kanske sex kilo varannan vecka, säger Hans Svensson på Hampusvägen.
I trädgården har han byggt upp en fyrkant med nät där komposteringen ger en bördig jord till trädgårdslanden. Men det finns även andra sätt att bli av med matresterna utan att betala för dem i sophanteringen.
-- Jag har två hundar som får matresterna. Så jag behöver inte kompostera, säger Ivar Antonsson på Oranievägen
På Astrakanvägen bor Birgit Johansson, som komposterat i många år. Men den här dagen när Mats Karlsson kommer med sopbilen har hon en viktig fråga.
-- Jag undrar om jag får slänga rosklipp i kärlet, säger hon.
Och visst får hon det.
Mats Karlssons bästa tid är nu. Vintern är jobbig, det är kallt och ruggigt, och när vädret är som värst vet man inte om sopbilen kommer fram på småvägarna.
Fram och fram, förresten. Ibland händer det att bränslet, biogasen, inte räcker för ett dagsjobb.
-- Det känns lite frustrerande att åka från ett villaområde som inte är klart, för att tanka sopbilen.
För det mesta har Mats Karlsson med sig matsäck under turen, som tar sju--åtta timmar. Ibland blir han inbjuden på en kopp kaffe hos någon ensam villaägare. När han har tid tackar han ja. En social insats som uppskattas på landsbygden.
-- Jag har raster i jobbet, så det är helt okej. Men ibland hinner jag inte fika och snacka skit. Då brukar jag fråga om det går bra någon annan gång.