Helggubben: Var är bruksanvisningen till torktumlaren?
Carina: Va? Inte en aning. Vet inte ens om jag har den kvar.
Helggubben: Slänger du bruksanvisningar?
Carina: Nä, inte slänger kanske, men jag vet inte var jag lägger dem ...
Helggubben: Var ligger garantisedeln till mikron?
Carina: Inte en susning.
Helggubben: Har du en kabelskotång? I så fall: ligger den i snickerbo, i skrubben eller i skräpskåpet i hallen?
Carina: Men sluta! Driver du med mig, eller? Hur ska jag kunna veta det?
Helggubben: Herregud, därför att du BOR här förstås!
Så där lät detför något år sedan. Men inte längre. Starkt påverkad av Helggubben själv (och kompisen Maria) håller jag på att bli en bättre människa.
Det är inte en dag för tidigt. Om man lägger ihop all tid jag ägnat åt att leta efter saker i mitt liv så motsvarar det en cykelsemester till Petropavlovsk-Kamtjatskij. Och tillbaka.
Nu senast var det barnens skolfoton som skulle portioneras ut till mormor, morfar och farmor i julklapp. Över tusen spänn har jag betalat för dem. Och plötsligt var de bara borta. Med ett svagt minne om att jag lagt dem på något fiffigt ställe har jag vänt upp och ner på huset. Jag till och med utfäste en åtråvärd hittelön till det barn som fann bilderna på sig själv. Men icke.
Om man ska ha lite struktur och ordning på sina prylar krävs att man slänger en massa skit för att få plats med det viktiga. Maria påstår att själva vetskapen om undanstoppad bråte i knökfulla lådor och skåp sprider negativ energi, även om man inte ser bråten.
Jag börjar tro på det där. I veckor har jag osentimentalt rensat i min kåk och gjort i ordning kassar och lådor med sånt som ska till tippen, återvinningsstationen och sånt som ska eldas upp.
Helggubben (som tycks känna mig bättre än jag trodde) agerade observant eldningsmästare vid det stora bålet i trädgårdstunnan.
-- Men hallå, det här ska du väl inte elda upp? gastade han genom trädgården.
-- Joo då, ner med skiten i tunnan bara. Det tillhör mitt gamla liv och ska bort!
-- Gamla liv? Jag tycker det ser ut som bilder på dina barn. Rätt nytagna dessutom.
Tjolahopp tjolahej. Jag har en bit kvar att vandra på min vingliga färd mot perfektionism.
Carina Glenning
Bostadsredaktör
carina.glenning@corren.se