Nej, du får inte följa med hem!

”Nej”, sa jag vänligt men bestämt till en halvmeter hög skäggig gubbe med gråvit-randiga långstrumpor och svarta lovikkavantar häromdagen. Han satt tillsammans med ett gäng av samma sort på en hylla i en matvarubutik.

”Nej du, vi ska inte ha något med varandra att göra, jag har allt för många av din släkt hemma redan.”

Jag gick med bestämda steg bort mot grönsakerna, plockade ner fyra tomater och ett par apelsiner i korgen. Och gick tillbaka till hyllan.

”Ja, kom hit då!”

Det här blir kostsamt i längden för det händer hela tiden.

Det handlar om tomtarna. Det här släktet som dök upp för ett par år sedan i nästan alla butiker som tillhandahåller julattiraljer med lite finess och känsla. De är mjuka sköna personligheter. Ofta grå-vit-röda till färgen och med höga filtluvor, lurviga skägg och stora näsor. Ofta har de ris i rumpan och blir så där lite skönt baktunga. De dunsar ner där man sätter dem med en självklarhet som om de ägde platsen. Ofta har de långa smala stickade ben som lite slarvigt kan slängas över en fönsterbräda eller byråkant.

Jag har fallit pladask. Det är ren kärlek. Var och en tittar med bedjande ögon och problemet är att de dessutom pratar med mig.

”Kan jag få följa med hem?” ”Jag vill sitta på tv-bänken!” ”Tror du att det ens blir jul om inte jag får sitta i köksfönstret?” Så där håller det på. Jag kämpar emot. Jag säger nej med all kraft jag kan uppbåda, men det räcker inte långt.

Det handlar inte bara om att de är fina. De talar till mitt samvete. Jag kan inte lämna dem i butiken för jag får för mig att de blir ledsna, på riktigt.

En tomte, för allt i världen! Av tyg och lite skägg. Kanske lite trä som stomme och en stickad kofta. Jag fattar att den inte är levande, men logiken och förnuftet är som bortblåst.

Jag hoppas att jag inte pratar högt i butikerna, man jag är inte säker. Jag dividerar med dem en stund för att få dem att förstå att vi inte ska slå våra påsar ihop och det slutar alltid med att jag förlorar. Det finns snart ingen plats hemma.

Ja, så här håller det på. Det är väl helt enkelt min ömhet för julen. Den nästlar sig in i början av december och lättar inte förrän efter nyår. Det är härligt på många sätt. Men kan som sagt bli lite dyrt...

Tack kära läsare för en trevlig höst. Tack för alla fina tips och inte minst tack till alla er som öppnat dörren till era hem och låtit oss göra reportage i tidningen.

Jag önskar er allt gott i helgerna. Vi ses i början av januari.

God jul!