"Det kanske låter stressigt för vissa att inte veta var man ska sova i natt men jag tycker tvärtom. Man släpper kontrollen till ödet – antingen kommer man fram eller så kommer man inte fram", säger Artur Avanesov som under en av sina resor liftade från Ödeshög till Europa.
Corren träffade äventyraren Artur Avanesov redan förra året då han liftade från Ödeshög till Europas sydligaste punkt Tarifa. Den här gången möts vi upp för att höra mer om hans nästa stora äventyr: resan till Nordkorea.
Men vem är den här unga äventyraren egentligen?
Artur är i dag 23 år gammal och pluggar affärsjuridik i Linköping. Under uppväxten bodde han med familjen i Ödeshög och gick i skolan i Mjölby. För tre år sedan flyttade han ut till Boxholm, främst på grund av ekonomiska skäl.
– Det är nog den bästa investeringen jag gjort, med tanke på att boende där är så billigt har jag kunnat använda mitt CSN till att resa, konstaterar Artur.
Och rest, det har han gjort – hittills har han besökt 26 länder. Artur berättar att den stora reslusten kom genom filmen "Into the wild". Filmen är baserad på en sann historia om en man som beger sig ut på en resa som tar honom till vildmarken i Alaska.
– Jag kände att "det där känns som frihet på riktigt". Så jag gav mig ut och började lifta.
Vad är det bästa med att lifta runt i världen?
– Att man träffar så mycket folk och kan knyta kontakter med hela världen. Man vaknar upp någonstans och vet inte var dagen ska leda, det känns som frihet på riktigt. Det är lite som terapi för mig och allt folk man får träffa är bra för själen.
Det finns många fler länder att besöka på Arturs bucketlist, men ett av de riktigt stora drömresemålen hann han med tidigare i år. Numera är han en av väldigt få som har fått chansen att besöka diktaturen Nordkorea.
– Det är någon dum tvångstanke som jag haft med mig jättelänge. När jag fyllde 18 var gränserna öppna så jag bokade en resa in till Nordkorea. Men jag fegade ur och avbokade dagen efter. Jag var bara 18 och hade aldrig rest själv innan – det var nog inte bästa stället att resa till första gången, konstaterar han.
Strax därpå slog pandemin ner som en blixt och drömmen om Nordkorea blev allt blekare. Men han hade en sak klar för sig:
– Jag var säker på att jag bara måste åka dit så fort de öppnar igen. Så när jag hörde rykten förra året om att de skulle öppna igen, satte jag direkt sikte på det och i februari i år bokade jag en biljett, säger Artur.
Myndigheterna avråder resor till Nordkorea men Artur tog hjälp av olika resebyråer som hjälpte honom. I mars satte han sig på planet till Kina, där han skulle vara i några dagar i väntan på att äntligen få ta sig in i Nordkorea.
– Jag var verkligen så taggad och från Kina kunde man kika över gränsen. Det kändes surrealistiskt att jag snart skulle få komma dit, berättar han.
Men plötsligt kom samtalet från en guide. Gränserna hade stängt ännu en gång. Varför kunde de inte svara på, men den planerade resan var i alla fall inställd.
– Det kom som en käftsmäll. Där satt jag själv i Kina, jag hade ingen mer resa framför mig och jag hade lagt mina sista pengar på resan. Vad gör jag nu?, tänkte jag.
Andra sovenirer som Artur kommer hålla hårt i under livet. Att det skulle bli fler turer till Nordkorea är mycket osäkert, nu när gränserna är stängda igen.
Det fanns inte mycket att göra så det var bara att ta sig hem till Boxholm igen. Men lite senare under våren hörde han nya rykten från resebolagen. Det skulle anordnas ett maraton i huvudstaden, där turister kunde delta genom att få ett atletvisum.
– Jag ringde direkt och sa att "jag kör lite fotboll och blir andfådd när jag går upp för trapporna, men kan jag vara med?". Inga problem blev svaret så det var bara att packa igen.
Hemma i Boxholm försökte Artur träna lite, men med löpning kom skoskav så han gav upp igen. Ett halvmaraton är ju "bara" 22 kilometer, tänkte han.
Artur filmade hela maraton-loppet till sin Youtubekanal Artur Premium. "Drömmen i framtiden vore att finansiera resorna med mina videos. Det hade varit helt perfekt", säger Artur.
Ännu en gång satt han på planet ner mot Nordkorea. Denna gång med 100 andra utländska turister, varav många var framgångsrika idrottsmän. Väl framme i huvudstaden Pyongyang var förstaintrycket som förväntat: regnigt, grått och många statyer på ledaren.
– Det var väl precis som man hade föreställt sig. Innan vi åkte in gick de genom våra saker väldigt noggrant och berättare tydligt vad vi fick och inte fick göra, så det var lite nojigt.
På en av de första bussresorna i landet körde turisterna förbi hotellet där den amerikanska studenten Otto Warmbier greps efter att han stulit en propagandaskylt för tio år sedan. Otto Warmbier dog efter fångenskapen i Nordkorea.
– Då tänkte jag "fan, vad gör jag här egentligen?". Men det blev lättare efter hand och guiderna var väldigt duktiga på att få oss att glömma att vi i princip var i världens största fängelse.
Artur beskriver staden som extremt ren och att det fanns monument på Kim Jong-un överallt.
Överallt på gator och torg såg han väggmålningar, affischer, monument och statyer av diktatorn Kim Jong-un.
– Vid en staty var man tvungen att köpa blommor och buga framför honom. Det var väldigt mycket regler som alla handlade om att man inte skulle vara respektlös mot ledaren.
Artur beskriver att det inte var mycket frihet för turisterna och att de mest leddes runt av guider. Men det fanns några tillfällen då han lyckades byta några ord med folket.
– Jag kunde prata lite med två kvinnor som var "vanliga" Nordkoreaner. De förstod inte engelska men de pratade ryska som jag, så vi kunde kommunicera. Jag ville inte ställa några kontroversiella frågor för både deras och min skull, så vi pratade lite om Sverige. De visste vem Truls (Möregårdh reds. anm.) var, vilket var helt sjukt, säger Artur med ett skratt.
Han hann också med att fråga kvinnorna hur de dejtar i Nordkorea. Tydligen så ska männen bjuda kvinnorna på nudlar, för att visa att de är intresserade.
– Guiderna sa också att folket hade dejtingappar. Inte Tinder eller så, men att de har internet och kan gå till vissa affärer för att ladda ner appar. På det sättet var det lite mer high tech än vad jag trodde, men å andra sidan så vet jag att de tog oss till de bästa ställena hela tiden och sa rätt saker. Jag är inte så naiv, säger han.
Även tidningarna skrev om att det var ett maraton i stan och Artur fick ta en med sig hem som sovenir.
Totalt spenderade han fem dygn i Nordkorea tillsammans med de andra turisterna blev de skjutsade till olika sevärdheter i stan. Bland annat besökte de ett zoo och ett växthus.
– På vägen dit kunde vi ändå se lite av landsbygden där folk bara jobbade med händerna. Det såg ut som på medeltiden. Väl framme i växthuset kändes det bara som ett PR-trick då de ville visa att "vi har mycket mat".
Artur Avanesov fick med sig en medalj hem till Östergötland. Den ska hänga på väggen hemma i Boxholm.
Men hur blev det då med den stora anledningen till att de fick komma dit? Det stora maraton som skulle springas framför 30 000 åskådare i en stor arena inne i Pyongyang?
– Jag klarade inte hela men det var otroligt mäktigt att springa in på arenan. Alla skrek i kör "Kim Jong-un, Kim Jong-un" hela tiden. Jag stöttar inte diktaturen där men var tvungen att sjunga med, beskriver Artur.
Kommer du fortsätta med löpningen hemma?
– Helt klart! Jag ska bara bli av med skoskavet. Det kanske kan bli ett riktigt maraton för mig snart, vem vet.
Hur skulle du sammanfatta resan till Nordkorea?
– Det är den roligaste resan jag gjort. Det är lite lustigt att tänka på landet nu, på ett sätt var det väldigt deprimerande men å andra sidan kändes människorna ändå stolta över att vara Nordkoreaner. Nu är gränserna stängda igen så jag är enormt tacksam för att jag fick uppleva det.
Jag antar att du kommer resa mer framåt, men hur ska du lyckas toppa det här?
– Det går nog inte att toppa. Men jag har tänkt lite på om jag skulle försöka lifta genom hela Ryssland. Det beror såklart på omvärldsläget, så vi får se. Först måste jag klara min kandidat till sommaren, säger Artur med ett skratt.
T-shirten han sprang maraton i blir ett fint minne här hemma.