Vistelsen i asylförläggningen i Jörn blev inte långvarig för familjen Tahir. Vanmakten infann sig omgående och värst var det för 16-åriga Dunija.
-- Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag bara grät, hade huvudvärk och behövde komma till ett sjukhus. Men det fanns inga läkare eller någonting, berättar Dunija när vi träffas i den tillfälliga bostaden i hyreshuset vid Bjursdalsvägen i Boxholm.
Där har Dunija och brodern Jawid bott tillsammans med sin far Hammad sedan de på egen bekostnad tog tåget "hem" från asylförläggningen i Jörn.
-- En svensk dam var vänlig och hjälpte oss så att vi kom med ett tåg till Stockholm, annars vet jag inte hur det hade gått. Efter att vi varit på sjukhuset kände jag mig bättre och kanske gjorde också vetskapen om att vi inte var långt från Boxholm sitt till, säger Dunija.
Familjen Tahir ingick i den grupp om 36 asylsökande som Migrationsverket för cirka en månad sedan förflyttade till Boliden. Väl på plats fick familjen besked om att de, tillsammans med två rysktalande par, skulle vidare till det lilla samhället Jörn, tre mil från Boliden på vägen mot Arvidsjaur.
Correns Christer Elderud var med familjen när de fick beskedet och skildrade familjens besvikelse i ett reportage.
-- Vi kände oss totalt isolerade och vantrivdes direkt. Det var mycket kallt och maten var dyr. Men det värsta var att mobilerna inte fungerade så vi kunde inte få någon kontakt med mamma i Pakistan. Vi har vår pappa här och det är bra, men vi behöver vår mamma, säger Dunija och ögonen fylls av tårar.
-- Mamma är svårt sjuk och behöver opereras. Men det går inte i Pakistan om man inte betalar först och mamma har inga pengar. Vi skickar så mycket vi kan varje månad så att hon kan få medicin. Själva behåller vi bara vad som behövs för mat, berättar Dunija.
Hon är ändå glad att vara tillbaka i Boxholm där hon har sina vänner Mariyan och Marw från Irak. Men snart skiljs deras vägar igen.
-- Vi flyttar den 1 juli. Det blir femte gången vi flyttar sedan vi kom hit för ett år sedan. Men nu ska vi bara flytta till Skänninge och det är ju inte så långt härifrån, säger Dunija.
-- Pappa har en vän där, från Irak och vi får bo i ett rum i hans lägenhet.
Familjens högsta önskan är att kunna återförenas med mamma Afifa och 14-åriga Hamosa som återvänt till Pakistan efter att en kort period, i samband med makens och barnens flykt till Sverige, ha bott i Afghanistan.
-- Jag sålde alla våra ägodelar men det räckte tyvärr ändå inte för att alla skulle kunna komma iväg. Det kostade 20 000 dollar för oss tre, berättar pappa Hammad.
-- Det tog lång tid och vi reste på olika sätt och bara på natten, inflikar Jawid som snart ska fylla 13 år.
Dottern Hamosa stannade vid sin mors sida medan äldste sonens öde är okänt.
-- Han är 22 år och har inte synts till efter det att två män kommit och knackat på hos mamma då hon bodde i Kabul.
I Afghanistan är det farligt för kvinnor att bo själva och därför flyttade de tillbaka till Pakistan, berättar Dunija.