Det säger Olle Ek, en av de tiotals frivilliga som är aktiva i Väntjänsten i Boxholm.
Varje onsdagsförmiddag formas en liten kolonn utanför servicehuset Bjursdalen. Från mer än ett servicehus samlas här de så kallade särskilt boende och går iväg med sina väntjänstbekanta.
Hur många och hur länge man promenerar varierar beroende på vädret och hur man mår. Men just den soliga onsdag när Corren också är med på promenaden är många pigga och promenadsugna.
Olle Ek promenerar tillsammans med Gertrud Jonsson, 89 år, som sitter i rullstol. De rullstolsburna är snabbare än övriga i kolonnen. Väntjänstfolk gillar att ge järnet.
Margareta Synnerdahl, 82 år, vill dock inte vara mycket efter. Hon är också pigg och mycket snabb med sin rullator. Det är så att hennes väntjänstkompis Inga-Lill Mellqvist knappt hinner hålla jämna steg med Margareta.
Att Margareta ibland tar fel väg och börjar gå åt helt fel håll är något som hon själv gillar att skoja om. Särskilt när Ingalill är med och kan hjälpa till.
-- Som du ser lilla vän går det inte att bara släppa ut mig. Jag älskar att gå, men kan hamna var som helst, säger Margareta.
Hon har haft en svår stroke som hon återhämtat sig otroligt bra ifrån, men vissa men finns kvar. Som att inte kunna hitta rätt väg. Det hindrar dock inte henne ifrån att njuta med hela hjärtat av sin promenad med Väntjänsten.
-- Det är så roligt att överhuvudtaget kunna gå ut. En sådan promenad när det är härligt väder är värt mycket pengar, säger hon.
Margareta berättar att hon och Ingalill egentligen har känt varandra i över 50 år. När Margareta gifte sig 1942 och flyttade till Boxholm lärde hon känna Inga-Lill, som på den tiden var en liten flicka. Margaretas make var en nära vän till Ingalills familj och båda makarna tillbringade mycket tid med Ingalills föräldrar.
Under alla de gångna åren har Ingalill och Margareta träffats, fast det var andra omständigheter. Efter att Margareta för två år sedan drabbades av stroke och flyttade till Svalan brukar de ses så här.
-- Det är klart att jag också får mycket ut av det här. Det är roligt att träffa både Margareta och andra äldre, men även de andra från Väntjänsten. Man hoppas väl också att när vi blir gamla ska de yngre och friskare ställa upp för oss, säger Ingalill.
Efter promenaden runt om Bjursdalen återträffas alla i matsalen på servicehuset där man brukar prata och fika.
-- Goda kakor och kaffe efter en promenad är aldrig fel. Och här kan man se och prata med bekanta från olika avdelningar och servicehus, som man annars inte har möjlighet att träffa, säger Gertrud Jonsson.
Till Svalan flyttade hon för ett och ett halvt år sedan efter att hennes ben blev amputerat på grund av kallbrand. Hon är dock frisk och trivs bra på Svalan där hon också får besök av sina anhöriga. Hon älskar att vistas ute och på somrarna sitter hon ofta på sin balkong.
Några promenader blir det dock bara med Väntjänsten. Gertrud Jonsson berättar att personalen har så mycket att göra att de knappt hinner sätta sig och prata med de gamla vid eftermiddagskaffet.
Birgitta Karlsson, fritidsledare på Bjursdalen, är glad över att omsorgen har ett så bra samarbete med Väntjänsten.
-- Många människor har inte sina anhöriga i närheten och kan inte ta sig ut på egen hand. Väntjänsten behövs i varje kommun och de gör verkligen en lovvärd insats. Ibland kontaktar vi dem när någon behöver hjälp för att åka till ett läkarbesök eller liknande, säger hon.
Mauritz Eklund, en av de som grundade Väntjänsten i Boxholm för drygt 12--13 år, är också glad över att den fungerar väldigt väl trots att man varken har någon styrelse, ordförande eller något liknande.
-- Väntjänsten är den lösaste organisation som jag har varit med i. Alla som vill hjälpa får vara med och det finns inget tvång, man kommer när man kan.
Mauritz tillägger också att han med flera hade pratat med Kommunal innan de startade Väntjänsten.
-- Vi ville inte på något sätt uppfattas som konkurrens till hemtjänsten eller att någon ska tro att vi tar jobb från personalen på omsorgen. Vårt mål är att vara ett komplement till hemtjänsten, säger Mauritz Eklund.
I matsalen fikar alla i sin takt. Vissa tycker om att sitta och mysa lite längre. Margareta och Ingalill har inte heller bråttom. De båda skojar åt Margaretas nypåhittade ord "glömmet".
-- Glömmet är ett bra ord. Det är mycket som är glömmet. Som till exempel en hel del vägar, säger hon och skrattar, medan Ingalill hjälper henne att hitta till sin lägenhet på Svalan.
-- Det är inget fult att bli gammal. Så blir det för alla. Det får helst inte bli glömmet, säger hon.