Det var den 26 augusti förra året som mordet skedde på Ingemarstorp i Strålsnäs, halvmilen utanför Boxholm.
-- Han dödade den enda människa som egentligen betydde något för honom. Nu har han fått hela sitt liv förstört, säger Pim Drakenberg.
Familjen Drakenberg består av Pim och Sten och deras tre barn. Familjen var närmaste granne och samtidigt hyresvärd till den mördade 47-åriga kvinnan som bodde i annexet några meter från familjens eget hus.
Familjen berättar att kvinnan hade hyrt av dem i sex år. Och pojken hade under de åren varit och hälsat på sin faster då och då.
-- Pojken har haft en väldigt jobbig uppväxt. Båda föräldrarna är missbrukare. Han kom till sin faster i oktober för två år sedan, efter att ha rymt från ett skolhem. Han ville inte vara där mer, säger Pim Drakenberg.
Hon uttalar sig inte bara som förälder och granne utan också som engagerad samhällsmedborgare i just barnfrågor. Hon har sedan åtta år varit jourmedarbetare hos Bris.
Enligt Pim och Sten Drakenberg var inte fastern kapabel att ta hand om pojken.
-- Hon led av en whiplashskada sedan 1984 som bara blev värre med åren. Hon hade hemtjänst tre till fyra gånger om dagen och var delvis rullstolsburen. Ibland kunde hon inte ens sätta på kaffebryggaren själv. Hennes kropp klarade inte heller av all medicinering och hon låg därför ofta inlagd på sjukhus, säger Pim.
Pim berättar att pojken blev kvar under hösten. Hon frågade varför han inte återvänt till skolhemmet
-- Han svarade att han hade två höstlov och då började jag ana ugglor i mossen. Jag tänkte att han förmodligen kommer att bli kvar här, säger Pim.
Pim tyckte inte det skulle vara bra. Varken för pojken själv, eller för Pims och Stens egna barn.
-- Pojken hade ju varit här till och från under åren. Ibland hade det varit bra, ibland mindre bra. Men jag önskade honom inte här. Pojken behövde så mycket mer än vad fastern kunde erbjuda. Som stöttning, hämtning och en fast hand.
-- Hela oktober och november gick sedan utan att något hände. Han hade ju skolplikt och frågan är ju varför inte någon gjorde något. Hemtjänsten var ju till exempel hos fastern flera gånger om dagen, säger hon.
Pim började då ringa runt till Mölndals socialförvaltning och hon tog även upp frågan i Boxholms barn- och utbildningsnämnd, där hon är ledamot.
-- Vad skulle jag göra? frågar hon. Pojken borde ju gå i skolan. Så länge han var placerad här så verkade det som om Mölndals kommun inte brydde sig. Jag frågade om de hade en aning om var han egentligen var placerad. Men alla bara hänvisade till sin tystnadsplikt. Vi var förtvivlade. Här fanns en pojke som behövde hjälp men ingen reagerade, säger Pim.
Du hade kritiska synpunkter och frågor, men ifrågasatte du i kontakterna med Mölndals kommun också placeringen som sådan?
-- Oh, ja. Många gånger och jag talade med flera tjänstemän. Jag vände mig också till Boxholms kommuns socialtjänst, men fick där beskedet att de inte kunde säga nej till placeringen. Den placerande kommunen, Mölndal, bestämde.
Efterhand blev rektorn på Stenbockskolan i Boxholm informerad och började enligt familjen nysta i saken. Och pojken placerades i skolan efter jullovet.
-- Men han fick aldrig den uppbackning han behövde. Under tiden såg jag också ett par tendenser till våldsamhe-ter. Och jag ansåg inte att skolgången i Boxholm var bra för honom. 15-åringen åkte visserligen till Stenbockskolan varje dag, men flöt bara omkring. Han var inte på lektionerna, säger Pim.
Efter mordet som skedde på söndagskvällen i slutet på augusti, hörde Mölndals kommun av sig. Fem dagar senare.
-- De hade glömt bort oss. De frågade om vi hade fått någon krishjälp.
Efter mordet anmälde också Pim Drakenberg familjehemsplaceringen för granskning till Mölndals kommuns tillsynsmyndighet, länsstyrelsen i Västra Götalands län.
Familjen Drakenberg säger att deras barn har tagit tragedin hårt. Det framkom också vid förhören med 15-åringen att han hade tänkt döda ytterligare fem personer, hela familjen Drakenberg.
-- Jag var den ende som var vaken den kvällen och hade pojken ringt på hade jag givetvis öppnat för honom. Jag hade trott att det hänt hans fostermamma något, säger Pim.
Familjen Drakenberg har också blivit ekonomiskt lidande efter händelsen.
De berättar att de har fått renovera hela huset. Bland annat var pojkens rum sönderhugget med en kniv.
-- Vi har försökt få Mölndals kommun att betala åtminstone renoveringen av rummet. Det kostade oss 6 000 kronor. Men de säger att de inte har fått våra brev, säger Sten Drakenberg.
Pojken är sedan domen i oktober förra året placerad på en rättspsykiatrisk klinik med särskild utskrivningsprövning. Familjen Drakenberg är orolig för att han kommer att söka upp dem när han skrivs ut.
-- Vad händer då med oss? Hur trygga är vi här? Vi måste hela tiden tänka på vår säkerhet. Mölndals kommun rådde oss att flytta, berättar Pim.
De tycker att placeringen av pojken hos fastern bara var ett sätt för Mölndals kommun att slippa ta ansvar för honom.
-- Hur många barn ska behöva fara illa? De sociala myndigheterna måste vara mer på hugget. Tragedin var helt onödig.
Familjen menar att det gavs så många signaler. Pojken hade till exempel kontinuerlig kontakt med BUP (barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen) i Mjölby. I polisförhören hävdade 15-åringen att han talat om för sin psykolog att han hade tankar på att mörda. Två dagar före händelsen.
-- Det så kallade mobila teamet från Mjölby var hos fostermamman och 15-åringen samma kväll. Ett par timmar före tragedin, säger Pim.