Varenda torsdag går de någon mil, ibland längre. Det spänstiga pensionärsgänget i Boxholm.
Allt är nog egentligen en miljömedveten NO-lärares fel
Curt Erixon heter han.
Curt och Lars-Göran Ragnarsson och några till brukade åka till Tranås och vara med på en föreningsvandring där för pensionärer och andra daglediga.
-- Nä, tänkte jag, efter att gått hundra gånger i Tranås, det var för fyra och ett halvt år sedan.
-- Nu har jag kört 500 mil bil för att gå 100 mil. Det verkar lite knäppt. Varför inte börja gå hemma i Boxholm istället, berättar Curt långt ute i Åsboskogen när Corren följer med på denna veckas torsdagsvandring.
Vi startar från Mörklången strax efter nio på förmiddagen, vi är 14 personer, och det är så novembergrått som det bara kan bli.
-- I dag blir det aldrig dag, tror Kalle Gustafsson ("Kalle på Mobil"), men där trodde han lite fel. Snart så ljusnar himmelen.
Kalle själv ljusnar till sinnet så fort vi har knallat iväg.
-- Vi är pensionärer med lite krämpor, men får vi gå och prata lite, glömmer vi dem, förklarar han vad det är för sällskap jag hamnat i.
Inte minst den sociala biten är viktig. Tore Nilsson är en av flera som understryker det.
-- Jag missar inte gärna torsdagsvandringen, det är väldigt trevligt.
Tore mötte ofta de andra när han var ute och promenerade på egen hand.
-- Häng med oss, sa de, det gjorde jag, och det har jag inte ångrat. Man lär känna lite nya människor på det här viset.
För det mesta är det Lars-Göran Ragnarsson som hittar på var man ska gå, gänget håller sig inte till någon fast rutt, utan vill ha variation. Alltid är det samling vid Folkets hus, men mer och mer har det blivit att man packar in sig i bilar och åker några kilometer för att slippa asfalten och komma ut i naturen och skogsluften på en gång.
-- Det lustiga är att vi är nästan alltid lika många fastän det är olika personer från vecka till vecka, konstaterar Per Olov Ruberth.
Bland ett par icke-pensionärer denna torsdag finns Ulla Ruberth. Hon har friår från sitt jobb inom hemtjänsten, och tillsammans med Vega Erixon överraskar hon med att bjuda på pepparkaka och glögg när vi gått en knapp timme.
-- Det är ju första advent på söndag, "urskuldar" Vega detta vänliga tilltag.
En halvtimme senare är det kaffepaus. Då är vi i Blåberget och har tagit oss dit på grusvägar och skogsbilvägar via ställen som Södra Bosmark, Bistorp, Nygård och Slästorp.
Vi har passerat täta granskogsväggar, ståtliga salar med välgallrad furuskog, något mindre hygge, något större, samt luftiga och inbjudande lövskogshagar.
Fast det mesta som vi gått förbi har vi nog inte sett. Vi har pratat så pass.
-- Nu har de visst stoppat i sig anabola steroider där fram. Nu får de allt lugna ner sig, säger Sigge Andersson.
Han visslar och täten gör halt.
Correns reporter lämnar sällskapet efter kaffet vid Blåberget och åker hemåt med fotografen Åke som anslutit här. Vandrarna fortsätter söderut, de ska runda Sjögarpasjön och tillbaka till bilarna vid Mörklången.
Under vandringarna insups det kunskaper i smått och stort om trakterna runt Boxholm. Man hjälps åt med kunskapsförmedlingen.
Denna torsdag berättar Åke Johansson för oss andra att det var till Bistorp kossorna på Mörklången gick när de i gången tid skulle få träffa tjuren.
Om de också fick glögg utmed vägen, eller om de var livade nog ändå, är vi dock ovetande om.