-- Nu är Skogs-Sara på rymmen igen. Likt flyttfåglarna har hon givit sig av.
Håkan Nordmark, historiker knuten till Kalmar läns museum och Växjöuniversitet, citerar dagspressen från förra sekelskiftets början.
-- Hon var ett känt namn i tidningarna på den tiden. Leta fram en Corren från 1900-talets början så får du se.
Tillsammans med kollegor till Håkan och en grupp från föreningenKrafttaget, är vi på väg till bergsknallen i Österskogen utanförBoxholm där Skogs-Saras riskoja en gång i tiden låg. Den första bitenär sagoaktigt vacker. Ängskovall och linnea växer intill stigen. Menbara några hundra meter in i skogen förändras terrängen. Någon stigfinns inte längre och det gäller att hålla tungan rätt i munnen för attinte snava på mossbeväxta stenar och hala hällar.
-- Här skuttade hon säkert omkring lika lätt som en bergsget, säger Håkan entusiastiskt när vi börjar närma oss.
För honom är besöket speciellt. Han fastnade för Skogs-Sara när hanfick i uppdrag att skriva minibiografier om Vimmerbys karaktärer. Trotsatt han efter uppdraget fortsatt forska om henne, är det första gångenhan besöker platsen där hon helst av allt ville bo.
Men vem var då Skogs-Sara?
Det man vet är att hon föddes hösten 1842 i ett soldattorp ismåländska Rumskulla. Troligtvis levde hon ett för den tiden vanligtliv till 15-årsåldern, då hon plötsligt förlorade hörseln och blevblind på ena ögat.
-- Min gissning är att hon drabbades av hjärnhinneflammation, säger Håkan.
Trots handikappen verkar det som om hon klarade sig själv. I allafall fram till nödåren i slutet av 1860-talet. Då blev honomhändertagen av myndigheterna i Kalmar dit hon tagit sig för att säljakvastar.
-- Det som är så intressant med Skogs-Sara är att man genom hennekan följa hela den svenska utvecklingen på det sociala området. Frånrotegång till fattigstuga och ålderdomshem, säger Håkan och berättaratt Skogs-Sara fördes tillbaka till Rumskulla för just rotegång, vilketinnebar att hon hystes i olika gårdar.
Nu följde en tid då hon fick gå från gård till gård. Hur länge honstannade berodde på gårdens mantal, den tidens mått på skattekraft.Från hösten 1869 till våren 1870 går det att följa henne genomhusförhörslängder och rotegångslista. Sen försvinner hon uranteckningarna och dyker inte upp igen förrän 1883 då hon som 41-åringföder en oäkta son som får namnet Frans Enoch.
-- När han var liten höll hon sig omkring Rumskulla, men sen börjadehon rymma till Österskogen, säger Håkan när vi kommer fram tillbergknallen där kojan låg.
Han sätter sig på huk mellan två stora stenblock där det är såtrångt att man inte kan göra mycket mer än att vända sig. Att någonskulle ha haft sitt hem däremellan är ofattbart.
-- Antagligen hade hon några slanor till tak. På vintrarna hade honsvårt att klara sig. Då började hon tigga i stugorna och blev infångadför att återföras Rumskulla. Men till våren rymde hon alltid igen ochtog sig tillbaka till kojan.
Varför hon så gärna ville till Boxholm kan Håkan inte svara på. Hangissar att det kanske var för någon mans skull, någon på bruket elleren rallare, men det är endast spekulationer.
-- 1904 spärrades hon in för gott på Rumskulla ålderdomshem. Därblev hon kvar till sin död 25 år senare, säger Håkan som ska fortsättaforska om Skogs-Sara.
Drömmen för honom vore att få se en tevedokumentär göras om henne.
-- Ett levnadsöde som Skogs-Saras griper verkligen tag. Hon hade en sån livsvilja och blev aldrig knäckt.