- Då var Boxholm Boxholm, enormt många var släkt och det var en avvaktande hållning till oss som kom inflyttande. På arbetsplatsen, sågverket, upplevde jag aldrig några problem men det var svårt att komma in i fritidsverksamhet.
Lars-Göran växte upp i ett småbrukarhem i norra delen av Torpön.
- Många av min kategori flyttade hit, vi kom från torp och småbrukarställen utåt Blåvik och Malexander, och vi ville jobba i industrin.
Lars-Göran berättar att det knappast var någon infödd boxholmare som började på sågverket på 1950- och 1960-talet och många försökte flytta över till järnbruket. Mestadels tjänade man bättre på järnbruket.
Själv blev han dock kvar på sågen och var i många år facklig talesman.
- Jag blev ganska fort sågare och tjänade lite bättre och jobbet var intressantare. När det nya justerverket byggdes 1970 gick jag över dit och blev skiftarbetare.
Skillnaderna mellan sågverket och järnbruket utjämnades så småningom.
- I dag tjänar man bättre på sågverket, konstaterar Lars-Göran.
Den gamle fackbasen fyller 70 år i morgon och är en vital pensionär. Det är inte för inte som han är primus motor för Korpens populära långvandringar.
- Om alla 70-åringar mådde lika bra som jag behövde man inte tycka synd om någon. Jag har dock lite vanliga skavanker, jag ser illa och hör illa och hörseln har med sågverket att göra förstås.
Vi sitter i Lars-Görans vardagsrum, vid fönstret som vetter ut mot Bjursdalsvägen. Lars-Göran har bott i denna tvåa på tredje våningen hos Riksbyggen sedan 1974 och är vicevärd för tre hus.
Tittar vi bort från fönstret ser vi igenom lägenheten och i bortre änden finns en inglasad balkong. Det var Lars-Göran som drev igenom att de skulle byggas och det var inte utan motstånd.
- Det kostade pengar och det skulle få folk att flytta härifrån. Det blev naturligtvis tvärtom, säger Lars-Göran med en viss karakteristisk självsäkerhet i tonfallet.
Ingen kan hålla reda på alla de föreningsuppdrag som Lars-Göran har haft i Boxholm. När han råkar säga att han inte upplevt det som att han haft några samarbetsproblem fiskar jag efter om det bor en diplomat i honom, men då övergår det allvarsamma ansiktssuttrycket genast i ett milsbrett leende.
- Du får inte skriva att jag är diplomatisk, då blir det nog de som opponerar sig..., säger han , för att sedan ändå tillägga "att jag är väl inte direkt motsatsen heller".
Idrott, politik, fackligt, kyrkligt, kulturellt, Lars-Görans engagemang är och har varit brett.
- Jag har alltid haft egenheten att hålla på med idrott, men jag har aldrig lyckats vara bra på någonting.
3.04 som bästatid på Stockholm marathon är väl inte dåligt?
- Jo, det är dåligt. Jag skulle ha börjat springa något år tidigare, då hade jag kommit under 3 timmar.
Lars-Göran sprang 16 Stockholm marathon i rad, sedan lade han plötsligt av med långskubbandet. Varför?
- Motivationen tröt. Jag började bli 60 år och fick sämre och sämre tider. Det kändes som att maratonlopp var ett passerat stadium för mig. Jag ville börja ägna mig åt lite lugnare aktiviteter.