Britt-Marie Lövgren är en annan person i dag än hon var före 17 oktober 2003. Den dagen stod hon tillsammans med sin dotter, 17 år, utanför huset. Ett tiotal meter längre bort, bland träden mitt emot vägen, stod tre jägare som spanade efter en älgko och en kalv.
Då smällde det. Britt-Marie hörde skott och kände en fruktansvärd smärta i bröstet. Hon fördes bakåt och kände hur hela hennes kropp blev glödhet och uppblåst. Hon tror att hon var på väg att bli medvetslös eftersom hennes dotter senare berättade att hon sjönk till marken. Då kom skott nummer två som väckte Britt-Marie. Hon började skrika och springa mot jägarna som hade skjutit.
- Varför skjuter ni på mig? Varför skjuter ni på mig? skrek hon.
Britt-Marie andas djupt. Vi sitter i hennes kök där hon går igenom sina smärtsamma minnen. För vissa delar av händelsen har hon dock inga klara minnesbilder. Hennes dotter har berättat vad hon gjorde och sa.
Hon fick inte genast svar på sin fråga. Skytten, en för henne okänd man, skulle först hämta den skjutna kalven som träffades av det andra skottet. Han stod i sällskap med jaktledaren och ytterligare en jägare från trakten, hon kände båda två. Exakt hur samtalet gick till har hon svårt att minnas, men en sak är hon säker på.
- De påstod hela tiden att de inte hade gjort något fel eftersom de hade skjutit neråt från en liten höjd. Men de sköt mot bebyggelse, de sköt över vägen och de sköt mot mig. De gjorde hur många fel som helst. De frågade inte ens hur jag mådde trots att de måste ha märkt hur chockad och upprörd jag var, säger hon.
Efter samtalet med jägarna ringde Britt-Marie polisen i Mjölby och anmälde att hon blivit träffad av en rikoschett. Britt-Marie har själv en jägarlicens och kan skilja på olika vapen. En polispatrull kom ganska snabbt på plats. De pratade både med jägarna och henne, kollade platsen och åkte sedan i väg.
- De sa till mig att det skulle bli svårt att bevisa brott och att jag skulle passa mig för grannosämja. När de stängde bildörren och åkte kändes det fruktansvärt. Jag blev lämnad ensam av dem som skulle ha hjälpt till.
Som tur är kom Britt-Maries väninna och skjutsade henne till akuten i Motala, men där fick de inte komma in utan hänvisades till Boxholms vårdcentral.
- Jag hade röda strimmor på brösten och bristningar på kroppen. Mycket värre var dock chocken, rädslan och tankarna som rörde sig i mitt huvud. Vågar jag gå ut? Står någon där som ska skjuta mig? Sådana tankar har inte lämnat mig helt än. Jag sov inte en hel natt på två år.
Britt-Maries personlighet förändrades efter händelsen. Hon började göra saker som hon aldrig förut gjort. Som att kasta en tallrik full med mat in i en vägg i köket. Eller att lyssna på nätterna efter om någon eller några smyger omkring huset. Men varken hon eller dottern fick något stöd för att bearbeta händelsen. Britt-Marie var tvungen att privat ringa en psykolog.
- Det var min väninna som övertygade mig att göra det. Hon såg hur jag blev bara sämre och sämre. En gång berättade jag för henne om döden och skrattade jättemycket. Hon insåg att något var fel.
Polisen i Mjölby lade ner utredningen och enligt Britt-Marie gjorde de egentligen aldrig någon ansträngning att utreda det här. Protokollet skrevs i december när Britt-Marie skulle söka prövning av ärendet, fast händelsen ägde rum flera månader innan.
Britt-Marie gjorde en ny anmälan till Krim i Linköping. Krim utredde allt ordentligt och hittade 1,4 gram mjuk metall, sannolikt bly, i väggen där klumpen hade hamnat efter att ha träffat Britt-Marie. Det hittades även rester av koppar och nickel på hennes tröja i brösthöjd.
- Skyttens och jaktledarens versioner skiljer sig väldigt mycket i den utredningen. Och trots att Krim trodde på mig kom massor av andra ärenden som prioriterades och det blev inget mer av det.
Det finns fortfarande mycket som Britt-Marie grubblar över och som hindrar henne från att gå vidare. Som till exempel att de tre jägarna aldrig tog kontakt med henne efteråt. Att två av dem ofta åker förbi och låtsas som om ingenting har hänt. Att polisen i Mjölby inte gjorde sin sak och nonchalerade henne.
- Man undrar ju vem som känner vem. När en olycka händer - är det den drabbade som ska skaffa bevis? Vad har man då polisen till? Är jägare och poliser kompisar i jakten? Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig utan att myndigheterna gör det vi betalar skatt för. Ska vi finna oss i allt som händer och bara hålla tyst?
Britt-Maries svar på den sista frågan är nej. Därför har hon berättat det här. Och hon hoppas att flera än hon ska göra sin röst hörd.
- Det finns många människor som sitter i stugorna och är missnöjda med åt vilket håll vårt samhälle går. Då bör man börja prata, säger hon.