Han förklarar varför:
-- Jag skrev klart en roman i början av sommaren, som nu ligger hos förlaget, och eftersom jag är lite rastlös av mig och gillar att skriva tyckte jag att det var kul att sätta igång med det här projektet.
-- Som alla andra så tycker jag att det är spännande med historier och spännande saker. Som praktiserande historiker inser man att det här är en del av historien och kulturarvet, men det har ju alltid setts som mindre seriöst.
Johan Birath använder sig av viss litteratur, folklivsarkiv och tar hjälp av folk i allmänhet, hembygdsvänner och historieintresserade.
-- Jag samarbetar också med Solveig Almqvist från Uppsala universitet, som brukar kallas "spökdoktorn". Hon är mig veterligen den enda personen i världen som har doktorerat på spöken. Hon ställer upp med sakkunnig rådgivning.
-- Jag skulle gärna vilja att folk i länet hörde av sig och berättade sina historier, säger Johan Birath.
Det finns enligt Birath ett väldigt rikt material att jobba med. Under resans gång har han märkt att människor har en stark tro på sådant som spöken. En undersökning har visat att så mycket som en tredjedel av Sveriges befolkning anger att de tror att spöken existerar.
-- Man kan ju tro att såna trosföreställningar hör det gamla bondesamhället till, men jag har hört många moderna historier om människor som gått igen.
-- Det som fascinerar mig mest är att mycket av det jag har fått fram är urgamla föreställningar som har överlevt 1 000 års kristendom. Jag talar om en förfäderskult, som man i dag kan finna hos naturfolken, som inte har någonting med kristendomen att göra.
-- Det blir mycket allmogespöken i den här boken, det är det riktigt roliga, för det har funnits en massa fördomar om att det bara är på slott och herresäten som det spökar.
-- Det kommer att bli en blandning av gamla och nya spökhistorier sett genom ett östgötaperspektiv.
Birat har upptäckt i materialet att en del historier går igen på olika ställen i länet, från Kindabygden i söder till Tjällmo i norr.
Ett sådant exempel är det om "mylingar". Mylingarna är spökbarn som går igen sedan de som oäktingar blivit lämnade i skogen.
-- Ett annat exempel är så kallade "lyktgubbar", eller "målgastar", som de också kallas. Förr sa man att de spökade efter att ha varit oärliga bönder eller lantmätare som flyttat gränsstenar. Dessa förtappade själar blev dömda att hålla vakt vid gränserna till domens dag.
När blir boken klar?
-- Alla som skriver vill ju få ut boken till jul, men jag ser hellre att boken blir riktigt bra och kommer ut till våren, än att jag har en slarvig klar till julmarknaden.
-- Det största jobbet är att notbelägga alla händelser och platser i historierna. Man måste se till att man hänvisar till rätt saker, för tanken är att hembygdsforskare och historiker ska kunna ha nytta av boken.
Till sist; tror du själv på spöken?
-- Jag hade önskat att du inte frågat mig det. Ska man kalla sig forskare, vilket jag gör, så tycker jag att man ska kasta sig in i projekt förutsättningslöst. Det tillhör metodiken att ha en öppen och undersökande inställning. Men så mycket kan jag säga att jag tar allvarligt på uppgiften.
FOTNOT: Johan Birath tar tacksamt emot spökhistorier, upplevda eller hörda, från hela länet. Hans e-post är:
johan.birath@swipnet.se.