Det enda som Anastasiya fick med sig hemifrån när hon flydde var jobbdatorn och pärmen med CV och certifikat.
– Det enda jag fick med mig när vi flydde kriget var min jobbdator och min pärm med certifikat, säger Anastasiya Makarenko samtidigt som hon bläddrar i pärmen.
Anastasiya har många utbildningar på sitt CV. Hon är bland annat utbildad till barnpsykolog, pedagog och konstterapeut.
Det har gått tre år sedan Anastasiya och hennes son Alexander kom till Sverige och Boxholm.
– Alla var så välkomnande när vi kom till Boxholm. Vi fick hjälp och vi kände oss säkra, jag känner fortfarande en stor tacksamhet.
Anastasiya har lärt sig mycket av det svenska språket sedan hon kom hit. Hon tycker dock att hon har mycket mer att lära sig när det kommer till svenskan.
– När jag jobbade på förskolorna här i Boxholm så lärde barnen mig nya ord och testade också vad jag kunde för ord, skrattar Anastasiya.
Anastasiya har arbetat på tre förskolor i Boxholm och hon saknar både sina kollegor och barnen som var där.
Att jobba med barn och ha nytta av sina utbildningar här i Sverige är en dröm för Anastasiya även om hon just nu välkomnar alla arbeten.
När Anastasiya och hennes son Alexander kom till Boxholm bodde de på Brukshotellet i kommunen.
Att arbeta med barn är något som Anastasiya ser som sitt kall. Hon har arbetat på tre olika förskolor i Boxholm i drygt två år men har nu fått sluta, något som tagit henne hårt.
Varför fick du sluta?
– Mitt arbetstillstånd räckte bara till fjärde mars så samma datum fick jag veta att jag inte fick jobba kvar. Det var tufft, jag trivdes så bra med både barn och de som arbetade där, säger Anastasiya.
Sedan dess har Anastasiya gått arbetslös och trots att hon kan tänka sig "vilket jobb som helst" har hon svårt att hitta en anställning. I väntan på ett nytt arbete har hon valt att ta tag i saken själv och samtidigt använda de utbildningarna och erfarenheter hon har från sitt yrkesliv i Ukraina.
– Jag är utbildad barnpsykolog och pedagog. Och jag har jobbat med barn i många år och nu vill jag hjälpa barn i Sverige, säger Anastasiya.
I över sjutton år arbetade Anastasiya Makarenko med barns utveckling. Ett arbete som hon älskade och som hon saknar enormt.
Anastasiyas tanke var först att starta upp ett eget företag, "Barn i förändring och utveckling", men det visade vara för svårt just nu.
– Det är så många regler i Sverige och det blir ännu svårare när jag inte har svensk medborgarskap, säger Anastasiya.
Hur kommer du gå vidare med detta?
– Jag brinner för att hjälpa och arbeta med barn så jag kommer att göra detta jobb som en hobby.
Från start vill Anastasiya rikta in sig på ukrainska barn här i Sverige. Detta för att kunna lyssna och tyda barnet på rätt sätt.
– Som psykolog måste jag lyssna och förstå barnets språk till hundra procent och min svenska är inte bra nog ännu för svenska barn, säger Anastasiya.
Anastasiya, här med sonen Alexander, har visat upp sin konst på biblioteket i Boxholm.
Ett måla är ett stort intresse för Anastasiya. Denna tavla finns på hennes balkong, de flesta av hennes verk står dock i källaren.
För att kunna ställa rätt frågor känner Anastasiya att hon även måste förstå den svenska kulturen bättre.
– Jag måste förstå barnets kroppsspråk och analysera det, för att göra ett bra jobb. Men om jag får ett jobb igen så kommer jag lära mig mer svenska och kan då också hjälpa svenska föräldrar och barn.
När Anastasiya berättar om sitt arbete i Ukraina kommer tårarna. Hon arbetade med barn, ett yrke som hon älskade och var en del av hennes identitet. Nu drömmer Anastasia att hitta ett liknande arbete i Sverige.
Anastasiya försöker hålla tillbaka sina tårar men minnet om det liv hon och familjen hade där blir för starkt och känslosamt.
I Anastasiyas portfolio finns många certifikat och cv från utbildningar och jobb i Ukraina. Hon blir känslosam när hon pratar om sitt arbete i Ukraina.
– Jag älskade verkligen mitt jobb som jag hade där. Jobbet var en del av mig och tappade allt, jag saknar det jättemycket, säger Anastasiya mellan tårarna.
Som barnpsykolog och pedagog i Ukraina uppmuntrade Anastasiya barn att vara kreativa och använda fantasin med bland annat leksaker för att utvecklas.
I Ukraina hade Anastasiya seminarium för andra lärare på skolan om vad hon hade kommit fram till i sina olika studier av barn bland annat i förskoleåldern.
Anastasiya fortsätter att berätta att i Ukraina finns det barnpsykologer redan i förskolan. Där fokuserar man på att diagnostisera barnets begåvningar och speciella behov för att kunna ge rätt stöd i nästa steg.
– Som barnpsykolog förmedlade jag resultatet vidare till lärare i skolan så de kunde koncentrera sig på att ge barnet rätt hjälp i skolan, säger Anastasiya.
Har även din son träffat en barnpsykolog?
– Ja, för Alexander är jag "mamma" och som förälder är det svårt att sätta rätt analys. Det finns så mycket kärlek när man är förälder så det kan vara svårt att lyssna och säga rätt saker.
Anastasiya minns sista dagen på sitt jobb på skolan i hemstaden Slovanskia. När hon vaknade den onsdagen såg hon och hennes man hur himlen var röd från de raketer som föll en bit längre bort.
– Vi förstod att kriget hade startat men jag gick till jobbet och där fanns bara lärarna, inga barn. Så jag gick hem igen för att väcka Alexander och berätta för honom att kriget var här.
Hur tog han det?
– Han fick panik och började gråta. Jag sa att vi måste packa och åka härifrån. Han frågade vart vi skulle och jag kunde bara svara "jag vet inte".
Även om Anastasiya Makarenko inte fått igång sitt företag som barnpsykolog har hon en låda med leksaker redo att användas.
Anastasiya och hennes son Alexander kom till Sverige och Boxholm för tre år sedan. Anastasiya känner fortfarande stor tacksamhet över det fina välkomnande hon fick i Boxholm.
Det blev Anastasiya och Alexander som flydde från Ukraina till Sverige. Idag finns även maken Juri i Boxholm och Anastasia är tacksam över att ha sin familj i trygghet.
Vill du tillbaka till Ukraina?
– Jag har flytt från tre krig där och även om det blir fred igen så känns inte landet säkert. Och jag vill inte be Alexander ännu en gång att packa sin väska för att vi måste fly.
Så er framtid är i Boxholm?
– Jag hoppas på att jag får ett jobb här. Och att någon organisation eller några föräldrar vill ha min hjälp som barnpsykolog.