När Monika Gustavsson kom tillbaka hem i våras efter att ha jobbat i Kosovo sa hon till sin arbetsgivare att hon inte längre ville ha någon chefspost. Men så fort hon fick veta att Migrationsverket skulle öppna en ny förläggning i södra Östergötland, ändrade hon sig.
-- Det är klart att jag vill vara chef för en förläggning igen. Det är något speciellt med det, säger Monika och ler stort.
Hon är född och uppvuxen i Halmstad där hon också träffade sin första man. En kroat. Om hennes intresse för människor från andra kulturer beror på honom är hon dock osäker på. Det var snarare tvärtom, att hennes intresse för andra kulturer ledde henne till honom.
-- Kulturmöten med männi-skor från andra länder vidgar gränser och ger livet en annan dynamik. Det har jag alltid tyckt.
Sedan sitt första jobb som handläggare på arbetsförmedlingen i Malmö 1972 har Monika jobbat för olika arbetsgivare, men arbetsuppgifterna har alltid varit relaterade till människor med invandrarbakgrund. Det har inte jämt varit en dans på rosor, men hon har aldrig velat byta arbete.
-- För mig gäller det inte att vara snäll och ta hand om männi-skor. Det gäller att som värd hjälpa folk och leda dem in i samhället inom ramarna som finns, så att det blir så lite kollision som möjligt, säger hon.
Efter flera år i Malmö fick Monika jobb på invandrarbyrån i Halmstad och sedan en tjänst på dåvarande Invandrarverket i Norrköping. Under tiden hann hon även läsa kroatiska och serbiska i Zagreb. Språkkunskaper underlättade sedan hennes jobb som platschef för en flyktingförläggning i Valdemarsvik.
-- Just då i slutet av 80-talet började flyktingar från före detta Jugoslavien komma. Det är klart att jag fick mer kontakt med dem eftersom jag kunde språket, säger hon.
De tio åren i Valdemarsvik kommer hon ihåg som en tid när det var roligt att jobba. Många trevliga arbetskamrater och en förläggning som fungerade ganska väl. Alla minnen är dock inte bara trevliga.
-- Vi led också med många flyktingar som drabbades hårt på grund av krig i deras hemländer. Att tänka på vissa tragiska händelser från den tiden gör fortfarande ont, men det hör till vårt jobb.
Genom åren har svensk flyktingpolitik förändrats och därmed även Monikas arbetsuppgifter. Från statens omhändertagande av flyktingar i början av 70-talet har det blivit väldigt lite kvar. Numera är det en verksamhet där de asylsökande behandlas som självständiga människor som kan ta hand om sig själva.
Migrationsverket hjälper dem med praktiska saker under den tid som deras ärenden utreds. Det är inte heller meningen att flyktingarna fort ska integreras i samhället eftersom många kommer att få avslag. Och det är ingen hemlighet att bland asylsökande finns det både hederliga människor och de som inte är det.
-- De som är kriminella i sina hemländer forsätter med det även här. Vår uppgift är att också ta itu med dem så att deras handlingar inte förstör för de andra, säger Monika.
1996 fick Monika en chans att åka till Sarajevo och jobba där för Sida. Hon tvekade inte. Hennes två döttrar var vuxna och hon kunde språk som pratades i Bosnien. Och det viktigaste av allt: hon ville träffa och jobba med människor som bodde "där nere".
-- Jag ångrade aldrig mitt beslut. I Sarajevo fick jag kamrater för livet och jag blev mottagen väldigt bra oavsett vart jag gick. Och jag blev aldrig lurad av någon, säger hon.
Från första början fick hon en omedelbar kontakt med folk. Vidare är Monikas minnesbild av Sarajevo bemötande med "inga problem" vad det än handlade om. En stad som hon tänker återvända till så småningom. Efter två år i Sarajevo fick hon ett jobb i Kosovo där hon hjälpte myndigheter med demokratiska frågor.
-- Efter allt som jag upplevt och sett kan ingen få mig att tro att ett krig kan lösa något problem. Det leder bara till elände, säger Monika.
I Boxholm är hon dock nöjd med det mesta. Migrationsverkets samarbete med kommunen och Boxholmshus fungerar bra och folk är trevliga. Hon gillar att ta en sväng genom samhället, att prata med Boxholmsborna och att låna böcker på biblioteket.