Det är ljust i lägenheten på Dalgårdsgatan 6 där Regbe Habteab, 42, och Johanes Abraham, 48, bor.
Teven är på när Corren möter dem. De två tillhör inte de 121asylsökande som på söndag åker till Boliden, men deras tur kommer snart.
Regbe Habteab försöker le när hon frågar om vi vill ha kaffe.Leendet når dock aldrig ögonen. De är svarta och tomma. Hon kan intefatta varför de måste flytta och lämna alla de har lärt känna och alltde har skaffat sig innan de har fått det slutgiltiga beslutet om de fårstanna i Sverige eller inte.
Hon och hennes man har genom Boxholmsbon Aina Gårdstrand lärt känna många människor i Boxholm, där de har känt sig välkomna.
-- Vi har ingen familj här och vi har inga vänner från vårt tidigareliv. Aina och Boxholmsborna har nu blivit vår familj och våra vänner.Vi tvingades fly från Eritrea där vi lämnade våra nära och kära. Mensnart tvingas vi till en ny separation igen, säger Regbe Habteab.
Tårarna rinner men gråten är tyst.
Aina Gårdstrand, som är på besök hos familjen, kramar Regbe med bådaarmarna. Hon gråter också. Aina har umgåtts med familjen hela tidenunder deras vistelse i Boxholm och nu räknas Regbe och Johanes somhennes släkt. Och det är Ainas tre biologiska vuxna barn bara gladaöver.
-- Vi träffas ofta, går på olika kyrkliga arrangemang, görutflykter, pratar om allt möjligt. De har betytt så mycket för mig,berättar Aina.
Hon är också förtvivlad över att paret ska åka till ett annat ställe där de ska fortsätta vänta på sitt uppehållstillstånd.
Johanes är lärare i engelska och Regbe är sjuksköterska. Yrken somsaknas i Sverige, och som hela samhället skulle kunna ha nytta av.
Johanes och Regbe har lärt sig svenska på komvux och haft sinapraktikplatser i Boxholm. Johanes har hjälpt till med engelska iförberedelseklassen på Stenbockskolan, medan Regbe har varit påäldreboendet Duvan.
-- Det var som om vi föddes på nytt. Vi kunde göra någon nytta ochkänna oss nyttiga. För det mesta känner jag mig som en hund. Jag fårmaten, jag äter, jag sover och jag gör inget. Bara väntar på ett svar.En människa är inte skapad för ett sådant liv, säger Johanes.
Han bär på många känslor, men det är inte lätt att klä dem i ord.
Han saknar sitt hemland och skulle aldrig ens tänka tanke att åkadärifrån om han inte hade varit tvungen. Annars skulle han och frunriskera både tortyr, fängelse och sina liv.
Johanes är mest kritisk mot att det har gått så lång tid utan att de har fått ett riktigt besked.
-- Den här väntan förstör människor. Själen brinner, hjärnan kännssom en fånge i ett fängelse och jag känner mig helt maktlös. Jag ärtacksam att det finns så många trevliga och snälla Boxholmsbor somtröstar oss och hjälper. Men nu måste vi lämna även dem, säger Johanes.
Han och frun saknar oerhört mycket sina två döttrar, 19 och 15 år,som de tvingades lämna i Eritrea. Listan över de saknade kommer snartatt bli ännu längre.
Bild: jan christer persson