Hon är inte bara pratsam, spontan och skrattig. Hon är enastående.
Monica Anderzon hänger i som kassör för Boxholms största idrottsförening trots sjukdom.
Monica på banken var länge ett begrepp i Boxholm. Monica, den raska, gladlynta och rakryggade kvinnan på Östgötabanken.
Sjukdomen MS, som började med att Monica haltade lite på höger ben, gjorde dock att hon tvingades lämna yrkeslivet för 13 år sedan, 52 år gammal. Då hade hon först jobbat halvtid några år, men det funkade inte.
Det tog fem år för läkarna att komma underfund med vad Monica egentligen led av. Ryggmärgsprover visade att hon hade MS.
Monica berättar att MS yttrar sig på många olika sätt, det skiljer från individ till individ. Monica har inga skov, hon äter inga mediciner (annat än för allergi) och hon har ingen värk.
-- Det som tagit hårt på mig är trötthet och att jag lätt blir ledsen.
Sjukdomen kom smygande och nedgången i Monicas rörelseförmåga har också den fortsatt i ett smygande förlopp. Hon kan i dag inte ta ett steg själv utan att ha stödkäpp eller någon att stödja sig mot. Tro dock inte att Monica är den som klagar. Hon tycker att hon har det så bra som hon någonsin kan efter rådande omständighet och är glad för alla uppmuntrande ord och folk som bryr sig och undrar hur hon mår.
-- Jag bor bra i en handikappanpassad lägenhet, jag mår bra, jag har barn och barnbarn här i samhället, som gör att jag kommer ut på olika saker, jag har också mina föräldrar här, och jag har en underbart snäll man i Ingemar som under många år fått hjälpa till med städning, handlat, lagat mat och stöttat mig på alla vis.
Monica har alltid varit föreningsmänniska och tillika intresserad av samhällsfrågor.
-- Du vet jag är ingen som sitter hemma och syr och bakar. Jag är mer åt andra hållet, jag vill ha kontakter med folk.
I många år var hon med i kommunfullmäktige, i dag är hennes politiska engagemang begränsat till att vara s-ledamot av socialnämnden, där hennes kommunala engagemang också började en gång i tiden.
Hon har många föreningsuppdrag, men är inte ordförande någonstans och det är ingen slump.
-- Jag gillar helt enkelt inte den rollen, fastän jag är pratsam av mig och tycker om att styra och ställa. Jag vet inte om det blir för stort ansvar eller vad det är. Nej, ska det vara något så ska det vara kassör.
Sedan när hon sagt det så kommer hon på att hon också är revisor i fem föreningar, men det räknar hon som mindre uppdrag.
I hundraårsjubilerande Boxholms idrottsförening är Monica inne på sitt helt fantastiska 30:e år som ideellt arbetande kassör. Monica har själv aldrig idrottat, men maken Ingemar spelade fotboll och ishockey i BIF:s A-lag.
-- Jag är bra för BIF och BIF är bra för mig. Jag har ett skrivbord inne i sängkammaren. Där sitter jag och jobbar och älskar att göra det, och bokför allting på dator, förklarar Monica sitt långa engagemang. När hon började som BIF-kassör var omsättningen 75 000 kr, i dag är den 3,5 miljoner.
Andra föreningar som betyder mycket för Monica, och vice versa, är Boxholms musikkår, musikkårens damklubb och så, en för- ening som hon engagerat sig i på senare år, Vänner emellan.
-- Musikkåren har ju legat mig väldigt varmt om hjärtat. Min äldsta dotter Christels hela familj är med i den, nämner hon.
Något som också Monica kan tala lyriskt om är sin permobil -- den laddningsbara mopeden, som berett henne en enormt glädje, och möjligen omgivningen en del glada skratt. Som när Monica pipit iväg för långt, laddningen tagit slut, och Ingemar och svärsonen Tommy fått rycka ut med släpkärra och hämta hem både henne och åkdonet.
Sjukdomen var Monicas andra svåra motgång i livet. Den första var att hennes första barn, en pojke, dog i cancer 13 månader gammal när Monica bara vara drygt 20 år.
-- Så det har varit hårt för mig från början. Jag har haft ett rätt tufft liv faktiskt, måste även den så positiva Monica verkligen få rätt att säga.
.