Ärren kommer att vara kvar livet ut. Men att få berätta har hjälpt henne.
– När jag pratar med ungdomar och vuxna är det en slags terapi. Det betyder mycket för mig, säger Irena Forslind.
Det är helt tyst i Folkets hus när hon talar. I bakgrunden visas bilder på gaskamrar, soldater och inhägnade getton. Hon var tolv år när hon togs från familjens bostad i Polen.
– Jag förstod inte. Jag var bara ett barn och hade inget illa gjort. Jag var så rädd att jag darrar än i dag när jag tänker på det, säger hon om bortförandet.
Hon viker inte för att beskriva detaljerat. Hur hennes mor våldtogs av soldater i hemmet. Hur hon själv piskades tills hon tuppade av. Och hur fångarna i lägret lockades med löften om att äntligen få tvätta sig – men i stället gasades ihjäl.
Har du kunnat förlåta?
– Ja. Det har jag gjort.
Var det en lång process?
– Oh, ja. Länge kände jag hat. Så fort jag satte på radion och hörde det tyska språket kände jag hatet och blev tvungen att stänga av.
Men med åren kom hon till en punkt där avskyn släppte. I Tyskland har hon träffat ungdomar som beskrivit för henne hur de skäms, trots att de inte ens var påtänkta under andra världskrigets utbrott.
– Onda människor finns överallt. Men man får hjälpa dem något sätt, så att de inte blir onda längre. Så jag har förlåtit. Men det tog tid, säger Irena Forslind.
Det var genom Röda korsets vita bussar som hon kom till Sverige. Veckorna innan hade hon gett upp hoppet. Men i sitt nya land träffade hon maken Jan, som har funnits vid hennes sida sedan dess.
– Det tar på krafterna för Irena att berätta. Men det ger henne också så mycket tillbaka, säger han.
När föreläsningen är över ger Irena Forslind eleverna en kram på väg ut ut lokalen. Det är hennes sätt att skicka med lite kärlek. Malva Tengvall går i åttonde klass på skolan och hon imponerades av hur 91-åringen kunde berätta om någonting så svårt.
– Jag får bilder och föreställningar av hur det kan ha varit, men det går nog aldrig att riktigt förstå. Det är väldigt starkt och fint av Irena att berätta om det här. Det måste vara väldigt känslomässigt, säger hon.