Lokalhistorikern P-O Tureson, som tog initiativet, var på plats. Liksom lokala skådisar, deras anhöriga och förstås regissör/manusförfattare Birgitta Wigforss.
Alla skådespelare är amatörer, utom Ewa Carlsson som är en av huvudrollsinnehavarna – fast helt utan repliker eftersom Sara var dövstum sedan hon drabbats av hjärnfeber som barn. Fyra personer delar på karaktären Sara från barndom till ålderdomen på hemmet i Rumskulla.
Någon klar bild får man egentligen inte i filmen av vad som drev denna kvinna. Åren runt sekelskiftet 1900 vandrade hon ett stort antal gånger de sju milen från fattighuset i Rumskulla till hennes jordkula i skogen utanför Boxholm.
Varje gång tvingades hon tillbaka – på fattigvårdens bekostnad. Enligt tidningsklipp i Kinda-Posten från 1903, som citeras i filmen i en dråplig scen, var Skogs-Sara Sveriges dyraste fattighjon.
Filmen är en blandning skröna och dramadokumentär, uppenbart baserad på massor av research. Birgitta Wigforss som skrivit manus och regisserat driver tesen att Sara bara var lycklig under ett klippblock i oländig terräng i Österskogen. Vackra bilder från trakten understryker det. Kanske var det så att det alternativ som stod Sara till buds var ännu värre.
Det är roligt att se och höra lokala amatörer agera. Saga Myrberg som spelar Sara som barn har spelat teater med Wigforss förut. Att filma tycker hon var spännande och kul. Men jobbigt också.
– Det värsta var att springa barfota på vasst grus i Vadstena, säger hon.