Vemodigt. Blandade känslor. Vem kunde tro att det hela skulle sluta så här?
Det är några av de tankar som de 13 anställda på Migrationsverkets kontor i Boxholm uttrycker.
I morgon, på lördag, skulle det ha varit exakt tre år sedan Migrationsverket öppnade ett lokalkontor på Företagshotellet i Boxholm och ordnade drygt 500 platser för asylsökande. Det blir dock aldrig något 3-årsjubileum. I dag, fredag, är det sista arbetsdagen för de anställda inklusive platschef Monica Gustavsson.
Det är lite rörigt på kontoret, saker flyttas fortfarande hit och dit, men det mesta är redan gjort när Corren kommer på besök.
-- Alla flyktingar har redan förflyttats. De ensamstående och familjer med vuxna barn är omplacerade till Boden, medan de flesta barnfamiljerna är placerade på flyktingförläggningar i de närmsta länen. Det är bara att plocka bort de sista sakerna som är kvar, säger Monica Gustavsson.
Hon är 60 år och har jobbat över 20 år med flyktingfrågor. Det här är ett snöpligt slut efter alla dessa år, men det känns ändå inte fel att kliva av just nu.
Monica och samtliga anställda har trivts väldigt bra i Boxholm och i de andra kommunerna där flyktingarna har varit placerade; Ödeshög och Ydre. Trivts, det har även flyktingarna gjort.
-- Vi har samarbetat jättebra med alla i samhället, med kommunen, polisen, bostadsbolaget, biblioteket och många goda människor. Flera flyktingar har kommit tillbaka till Boxholm för att de trivdes bra här.
Monica Gustavsson är stolt över all uppskattning som verksamheten i Boxholm och hennes medarbetare har fått.
-- Här finns det en positiv svensk omgivning som är bra för de asylsökande och många människor härifrån har sagt till oss att det är synd att kontoret stängs.
Två av de 13 anställda har redan fått jobberbjudande på en asylmottagning i Solna, medan de andra fortfarande inte vet riktigt vad som ska hända.
-- Det känns vemodigt. Här har vi varit mycket mer än arbetskamrater, vi har varit nästan som en familj. Vi kände varandras asylsökande och kunde alltid hjälpa till om någon var borta. Jag är glad över det jobbet i Solna, men det känns tungt att jag inte ska träffa mina kollegor på måndag, säger Monica Svensson.
Hon bor i Linghem utanför Linköping och den framtida pendlingen till Stockholm och Solna lockar mer än att vara arbetslös i 54-årsåldern. Hajrudin Alijagic är den andra som fått jobb.
-- Man kan inte säga nej till jobbet och vi vill inte flytta till en stor stad. Då blir det pendling. Vi får se hur det utvecklas, säger han.
För Moamer Berberovic är det här femte gången att han tvingas sluta eftersom hans arbetsplats försvinner.
-- Tidigare jobbade jag på Eriksson och liknande företag. Men när jag tog den här tjänsten inom staten trodde jag att den var säker. Man ska väl aldrig tro att ett jobb är säkert, inte ens statligt, säger han.