Grodan i brunnen känner inte havets sälta.
Orden var min klasskamrats på gymnasiet. Han skulle åka till Frankrike och plugga någon termin. Vidga vyerna och bli lite kontinental. Men det begrep vi sötvattensgrodor ingenting av tycktes han vilja framhärda. Hans sista månader i brunnen blev lätt ansträngda skulle man kunna säga.
Hur som helst kom jag att tänka på denna anekdot på planet på väg till Europas politiska mittpunkt.
– Nu du Johan, ska grodan äntligen få smaka på havets sälta, mumlade jag högt för mig själv.
Men det var också allt jag skulle smaka på. För vi skulle trots allt träffa lobbyister, så det gällde att sätta sitt oberoende högt. Jag övade några gånger och fick konstiga blickar av min medresenär till vänster.
– Nej, tack, jag ska ingenting ha. Ingenting alls.
Jag drog mig till minnes den gången jag hade råkat trampa på en morgonrock med EU-logga hemma hos en journalist som bevakade EU.
– Vad är det här? hade jag sagt i anklagande ton.
– Ingenting, hade hen svarat. Ingenting alls.
Därför blev jag nog lite besviken när jag under hela Brysseltrippen endast erbjöds kaffe och vatten, som jag skrupellöst sörplade i mig. Nämnas bör kanske även den minimala bit belgiska choklad, som jag ratade med emfas. (Nej, tack, jag ska ingenting ha. Ingenting alls.)
I slutet av intervjun med lobbyisten Karl Isaksson (Corren 20/5) hände dock någonting otippat. Vi var så gott som färdiga när han i förbifarten slängde ur sig två små ord.
– Bra frågor.
– Tack! svarade jag och log stort.
Jag höll visserligen med honom – självklart var mina frågor kanon – men jag blev ändå glad inombords. Kul att någon uppmärksammar när man har ansträngt sig, tänkte jag.
Fotografen avslutade med några kompletterande bilder och precis när vi skulle gå berömde Karl Isaksson hur snabbt hon hade jobbat. Jyllandsposten hade varit där för några veckor sedan och den fotografen hade varit väldigt långsam, berättade lobbyisten.
Med lätta steg lämnade vi hans kontor, jag med mina bra frågor och Mia Karlsvärd med vetskapen om att hon jobbade snabbt. Vilken härlig dag!
Några dagar senare fikade jag tillsammans med en kollega, verksam i Bryssel sedan en lång tid tillbaka. Hon hade flera gånger intervjuat samma lobbyist som vi nyss träffat.
– Hade han kvar min krönika på väggen? undrade hon nyfiket.
Jag satte kaffet i vrångstrupen och hostade ljudligt. Inför deras senaste möte hade han alltså skrivit ut och klistrat upp journalistens krönika om lobbyism på väggen. Din inställsamme lille… lobbyist, tänkte jag upprört. Mönstret blev med ens tydligt.
Mina frågor var inte bättre än någon annans, Mia jobbade troligtvis lika snabbt som andra fotografer och på väggen syntes inte längre någon krönika. Att stryka medhårs är både en uråldrig och effektiv påverkansmetod, som tydligen fungerar ypperligt än i dag.
Inte heller smakar havets sälta alltid salt, utan kan ibland föra med sig en sur eftersmak, tänkte grodan på vägen hem till brunnen.