Tjuvarna hade forcerat såväl entrédörren som järndörren till kassavalvet. Bakom den bedriften stod smeden Lars Ekström från Skänninge. Han ingick i den trio som planerat rånet. Tillsammans med honom i bankvalvet fanns också en bonde från Klockrike, Nils Strid. Den tredje mannen var ingen mindre än den tillförordnade landsfiskalen! Johan Isaksson. Han bodde granne med rådhuset men deltog inte vid själva rånet.
Poeter
När bankdirektören senare undersökte den tomma kassakistan gjorde han en upptäckt. Längst ner i kistan fanns en sedel och en papperslapp med dikten:
”Vi länsat haver Östgötha Bank
Och mången rik knös torde bli pank
Vi lämnar dock en tredaler kvar
Ty hundar pissar på den inget har”
När banktjänstemännen räknat ut hur mycket som fanns i kassakistan kom nästa katastrof. Tjuvarna hade fått med sig cirka 263 000 riksdaler banco och cirka 614 000 i sedlar (sammanlagt omkring 40 miljoner i dagens penningvärde). Det var det största bankrån som Sverige sett och vissa anser att stölden inte överträffades i världen förrän det stora tågrånet i England 1963.
”Oxhandlare”
Efter ett beslut från Justitiekansler blir det sedan polisen i Norrköping som får ta hand om utredningen och för att lösa brottet kallas polisgevaldigern (kommissarie) PM Larsson in. Han var känd som något av en mästerdetektiv. Larsson gör flera besök på krogarna i Linköping och lyssnar på kroggästernas skvaller. Utklädd till oxhandlare med en oxe utanför krogen får han de första ledtrådarna i fallet.
Det dröjer bara cirka en vecka innan ”oxhandlaren” fått både landsfiskalen Isaksson (som bodde granne med rådhuset), förre hemmansägare Nils Strid från Klockrike och smeden Lars Ekström gripna och häktade.
En viktig roll för att få tillbaka de stulna sedlarna och värdepappren spelade rådman Lönnberg. Rådmannen var inte bara jurist, han var också med i Östgöta Enskilda banks styrelse. Lönnberg snappade upp ett brev som landsfiskal Isaksson skrev till sin hushållerska från fängelset. I brevet ville Isaksson inte att hushållerskan skulle gräva i landet i trädgården för där var det nysått. Aha, tänkte Lönnberg och vid utgrävning av grönsakslandet hittades en del av rånbytet.
Straffsats saknas
När banken summerade den slutliga förlusten var det bara 7 256 riksdaler som saknades. Rättegången mot rånarna hölls våren 1854 och de dömdes till fängelse- och spöstraff. Att det inte blev strängare straff berodde på att bankrån var så ovanligt att det inte fanns någon straffsats i lagboken.
Efter avtjänat straff emigrerade Nils Strid till USA.
Historien om ett av Sveriges största bankrån kunde ha varit slut där men i Corren den fjärde augusti 1860 finns en notis där Nils Strid åter nämns. Enligt Corren skulle Strid ha blivit hängd ”för tvenne mord i Iowa.”
JÖRGEN AUER
TORBJÖRN WESTERLUND