Hej. Jag heter Erik och jag är introvert. Jag är ljudkänslig, tycker om att vara ensam och har svårt för att ta plats i sammanhang där fler än fyra personer ingår. Jag tappar tråden när jag blir avbruten, har svårt att se människor i ögonen och tycker att det är obehagligt med telefonsamtal. Jag har gärna så få bollar i luften som möjligt, och om jag avkrävs snabba, spontana åsikter kan det låsa sig fullständigt. Jag formulerar mig mycket hellre i skrift än i tal, och så kallat småprat vet jag fortfarande inte hur man gör, trots år av träning. Dessutom pratar jag ändå så tyst att ingen hör vad jag säger.

Så vad säger ni? Får jag jobbet?

Förmodligen inte. Introvert är ett ord som aldrig förekommer i jobbannonser. Världshälsoorganisationen, WHO, kallade tills för 15 år sedan introversion för ett ”mentalt hälsoproblem” och amerikanska psykologiförbundet diskuterade bara härom året att klassa det som en diagnos.

Artikelbild

| Linus Jonkmans bok ”Introvert – den tysta revolutionen” utsågs till 2013 års bästa HR-bok. Sedan dess åker han runt och föreläser för HR-anställda runt hela Sverige. Att stå på scenen är det lätta. Småsnacket efteråt är en klart större utmaning.

Allt det jag skrev i början är sant. Jag är en typiskt introvert. Men det betyder inte bara att jag är en potentiell frimärkssamlare, frijazzgitarrist eller seriemördare, komplett oduglig som umgängespartner eller arbetskamrat. Min introversion går också att uttrycka på andra sätt. Här är ett:

”Jag är en ytterst självständig person med hög integritet. Jag är fokuserad och stimulerad även när jag är ensam under långa perioder. Sannolikt har jag en riktig talang för komplicerade tankeuppgifter och en benägenhet att uppslukas av det jag gör. Jag har en rik inre värld som hela tiden pockar på min uppmärksamhet. Jag visualiserar avancerade koncept och formar idéer väl i enrum. Med denna begåvning hör jag hemma i specialiserade yrkesroller där extremt fokus, kreativitet och djup tankeförmåga är framgångsfaktorer.”

Ovanstående beskrivning fick jag efter att ha gjort ett test i boken ”Introvert – den tysta revolutionen”. Resultatet placerar mig i den mest introverta gruppen. Jag är superintrovert.

Och jag är verkligen inte ensam.

Artikelbild

En dag på mellanstadiet gick sanningen upp för Linus Jonkman: han hade inga meningsfulla relationer till några jämnåriga. Han bodde på landet och en förstående mamma bäddade för att han fullt ut kunde ägna sig åt det som skänkte honom stimulans, vilket främst var läsning, film och hans samling av uppstoppade djur. Men i klassen kände han egentligen ingen, och han insåg att det var ett problem.

Han gjorde som så många andra både före och efter honom: han blev klassens clown. Han skämtade och tränade sig i att alltid låta högst och mest när han klev in i ett rum. Det gick bra, och eftersom normen säger att högljuddhet och utlevt självförtroende är liktydigt med goda ledar­egenskaper hade han plötsligt 30 konsulter som rapporterade till honom. Men han var som en urvriden trasa varje kväll.

Artikelbild

Så en dag för fyra år sedan, efter ännu en invigning full av mingel och nätverkande, satte han sig fullständigt utpumpad hemma i soffan och frågade sig själv: ”varför lär jag mig aldrig detta?” Han tänkte och tänkte och insåg till slut att det var dags att sluta låtsas. Han skrev ett blogginlägg med budskapet: Jag är introvert.

Han var inte den första att komma ut. Den introverta revolutionen smög i gång 2012 när den amerikanska affärs­juristen Susan Cains bok ”Tyst – de introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” gavs ut – ett 400-sidigt försvarstal för alla introverta som i decennier tryckt undan sitt sanna jag. Boken följdes av ett TED-föredrag på Youtube som nu närmar sig tio miljoner visningar. I världens mest utåtriktade land – USA – fanns ett gigantiskt sug efter någon som försvarade rätten till eftertänksamhet, tystnad och inåtvändhet.

Artikelbild

| Linus Jonkman.

Efter Susan Cains succé fanns ett behov av någon som kunde leda revolutionen i Sverige. Det blev Linus Jonkman. Hans blogginlägg ledde till en intervju i Svenska Dagbladet, vilket i sin tur ledde till ett mejl från Bonniers som undrade om han ville skriva en bok. Förra året kom hans ”Introvert – den tysta revolutionen”.

När Linus Jonkman en snöig november­dag landar på Konsert & kongress i Linköping för att lära ett par hundra Saab-anställda HR-människor hur de får ut mesta möjliga av sina introverta ingenjörer är jag också där. Jag är en av tusentals svenskar som via hans och Susan Cains böcker fått en större självinsikt och känt sig som del av en större gemenskap. Jonkman och Cain är de introvertas svar på Kay Pollack och Mia Törnblom.

Artikelbild

| Linus Jonkmans bok ”Introvert – den tysta revolutionen” utsågs till 2013 års bästa HR-bok. Sedan dess åker han runt och föreläser för HR-anställda runt hela Sverige. Att stå på scenen är det lätta. Småsnacket efteråt är en större utmaning.

Linus Jonkman är säker på scenen. Rolig, övertygande och välförberedd med powerpointbilder och slagfärdiga oneliners.

– En introvert? Det är väl en sån som har medeltidsfrisyr och bor hemma tills han är 55. Eller bor ensam med väldigt många katter, säger han och publiken skrattar.

– Och en extrovert är väl en som är med i ”Big Brother”, skaffar svanktatuering när hon är 18 och sitter i ett fullsatt pendeltåg och pratar jättehögt i mobiltelefon om sitt klamydiatest.

Sen ägnar han resten av föreläsningen åt att nyansera bilden.

När Linus Jonkman började sin jakt på självinsikt och googlade på ”extrovert” kom han rätt in i människors cv:n, fulla med nyckelord som ”social”, ”driven” och ”lagspelare”. När han googlade ”introvert” fick han upp Anders Breivik, Stig-Helmer och självhjälpstexter av typen ”Fem steg som gör dig mer extrovert”.

Nu ser det annorlunda ut. Vissa ser det nästan som trendigt att vara introvert – en kompis frågade honom om introvert är ”det nya laktosintolerant”, och i viss mån håller han med. De introverta lever i en tid av upprättelse.

– Alla stora tv-serier i dag handlar om udda personer. Sherlock Holmes, Don Draper i ”Mad Men”, Lisbeth Salander. Alla är introverta. Det är vanligt med ovanliga nu, och att de ses som häftiga, säger han när vi träffas en timme innan föreläsningen.

Revolutionen går i stort ut på att uppmärksamma att introversion inte är en diagnos eller ett handikapp och att det snarare finns en massa styrkor hos introverta människor: de är självständiga, kan jobba länge med samma sak och har lättare att fördjupa sig utan att bli uttråkade. Bland annat.

Men nyanser är förstås viktigt. Carl Jung, en av den moderna psykologins fäder, var den första som pratade om begreppen extraversion-intraversion och har sagt att den som är ensidigt det ena eller andra hör hemma på mentalsjukhus. I stället befinner vi oss alla på en skala, där ingen har alla typiska extroverta eller introverta drag, men i regel drar sig åt det ena eller andra hållet. De som befinner sig precis mittemellan kan kallas ambiverta, och tycks i många sammanhang vara de mest välfungerande.

När jag avslöjar mitt resultat på testet i hans bok höjer Linus Jonkman ändå lite på ögonbrynen.

– 47? Det är väldigt högt. Jag skulle tro att det innebär att du väldigt sällan har långtråkigt. Du har mycket aktivitet i huvudet och får tillräcklig stimulans där. Du är kanske inte jättesnabb i reaktionsförmågan och har inte en reflexmässig intuitiv åsikt om allt.

Han tvekar en sekund och tillägger sedan:

– Om man tittar på de som är extremt utåtriktade eller inåtvända så brukar de vara i farozonen för missbruk …

Själv har han inte koll på sitt resultat i samma test. Eller vill inte offentlig­göra det. Men introvert är han som sagt, även om människor inte alltid tror honom. Ett argument han har mött är ”men du kan ju inte vara introvert – du är ju framgångsrik”. Vilket handlar om fördomar kring vad det innebär att vara introvert men säkert också det faktum att Linus Jonkman som många andra introverta lärt sig att bete sig extrovert.

Men han gör noga skillnad på beteende och personlighet. Han brukar ställa frågan ”vad vill du göra när du inte behöver göra något alls?”. Vill du göra så lite som möjligt är du troligen introvert. Vill du fylla luckan med aktiviteter är du sannolikt extrovert.

– Introverta har i regel en professionell personlighet och en privat personlighet. Extroverta är sig själva på gott och ont. De spelar inte teater. Om jag har en dålig dag kan jag gömma mig bakom en mask. Också på gott och ont, så klart.

Har den extroverta normen hämmat dig?

– Den har gett mig bra träning. Men den är också ouppnåelig. Eftersom det är biologiskt kodat har det varit svårt att komma i kapp. Om jag är 1.76 kan jag aldrig bli 1.90 på ren vilja.

Det har inte alltid varit såhär. Förr styrde de tysta, starka männen vår värld. ”Tala är silver och tiga är guld” var ett ordspråk som togs på allvar, barnen uppfostrades med ledord som disciplin och lojalitet och fåordighet sågs som tecken på seriositet.

På 60-talet hände något. Idealen svängde och sedan dess är extraversionen normen vi alla förväntas mäta oss mot. Vi ska vara sociala lagspelare, gilla att ha många bollar i luften och sikta mot molnen. I klassrummen ska allt grupparbetas och alla bänkar vara riktade mot varandra och inte mot läraren.

I västvärlden, vill säga. I Sydostasien är det fortfarande närmast ett övergrepp att se någon i ögonen eller småprata för sakens skull. Hos oss räknar man med att 75 procent av alla chefer är extroverta. I Sydostasien dominerar de introverta cheferna. Här toppar de extroverta undersökningarna när det gäller lyckokänslor och de introverta toppar självmordsstatistiken. I Sydostasien är det tvärtom.

I en kultur där man inte passar in sjunker självkänslan. En pratkvarn i Japan kan känna sig missanpassad, medan en tystlåten svensk bokstavligen kan grubbla ihjäl sig på hur den ska lyckas leva upp till kraven på att synas, höras och nätverka.

Utan att veta om det har mycket i mitt liv bestått i en kamp mot den extroverta normen. Först på senare år har jag förstått att inte alla människor upplever att de har en värld inne i huvudet och en utanför. Och att kampen mellan dessa två är det som skapar problem med simultanförmåga och snabba åsikter. När hjärnan går på ständig högvarv ska det till något mycket intressant eller högljutt för att det ska konkurrera ut den inre monologen. Och när jag blivit avbruten har jag sett det som tecken på ointresse och tystnat, när det i själva verket bara är ett annat, extrovert sätt att kommunicera.

Ensamhetsbehovet har jag inte heller sett som riktigt socialt accepterat och tryckt bort. Och som trebarnsförälder är det svårt att komma undan. Jag går på suzukifiol, åker på cirkusläger, anmäler mig som klassförälder och springer på föräldramöte efter föräldramöte. Överallt ska det fikas och socialiseras och det vanligaste diskussionsämnet är hur vi ska kunna umgås mer.

Den allra mest grundläggande skillnaden mellan introverta och extroverta är just hur vi reagerar på mänsklig samvaro. Båda kan tycka att det är toppen med en kväll full av intensivt umgänge – skillnaden är hur vi mår efteråt. När min fru kommer hem från en lyckad utekväll är hon uppe i varv och full av intryck och energi som hon längtar efter att dela med sig av. När jag kommer hem från en lyckad utekväll är jag helt slut och vill helst inte säga ett ord.

Ett helt liv i en extrovert värld har också gjort att jag lyckats dölja, eller i alla fall dämpa, min introversion. När jag berättar för min fru om mina upptäckt protesterar hon.

– Du är väl inte så introvert. Du håller ju tal och står på scenen och fixar musiktävlingar på alla fester, säger hon.

Jag svarar med att citera Winston Churchill: ”Ett spontant tal tar cirka tre veckor att förbereda.” Och påpekar att blygsel och introversion är två helt olika saker, även om de påminner om varandra. Att stå på en scen eller hålla ett tal är perfekt för en introvert: vi får prata ostört om något som intresserar oss och som vi haft chansen att tänka igenom i förväg.

Linus Jonkman arbetar med personalfrågor, i human relations-branschen. I den världen har också reaktionerna varit starkast när han ”kommit ut” med sin introversion.

– Där är det så cementerat att man ska hitta någon som är social och flexibel och lagspelare, och man har inte tänkt på att alla de där orden faktiskt har en inneboende laddning. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man ska söka någon som är ”social”. Tyska arbetsministeriet gjorde en rapport förra året där de varnade för översociala medarbetare. Det blir så mycket ställtid när de ska gå runt och prata med alla andra. ”Social” betyder att du har ett behov av människor, men ”social kompetens” innebär att du kan etablera relationer med människor. Det är inte samma sak, säger han.

Med honom som HR-chef är det alltså inte en tillgång att skriva ”jag är väldigt social” i cv:t. Men där sticker han ut.

– Många HR-människor är utåtriktade och sociala, och man favoriserar människor som är som en själv. Då be­folkas de höga posterna av extroverta. Cheferna sätter kulturen på en arbetsplats, och då får man en kultur av en massa möten och där allt ska ske face-to-face.

Vad skulle hända om man presenterade sig som introvert på en anställningsintervju?

– Risken är att de börjar tänka i fel mönster. Att de tänker att det är någon som är blyg och inte vågar ta beslut eller ta plats över huvud taget. Man får vara rationell och lyfta fram saker som är starka hos introverta för att sudda ut den felaktiga bilden. Det finns en sorts personlighetsrasism.

Det är till exempel en myt att ledarskap och introversion inte fungerar tillsammans, enligt Linus Jonkman.

– Harvard gjorde en studie förra året som visade att introverta ledare är jättebra, särskilt om de har erfarna och självgående medarbetare. Introverta tar inte monopol på mötena, och släpper fram olika åsikter.

Så ur vad springer denna skillnad mellan introverta och extroverta? Det mesta tyder på att den är fullständigt biologiskt betingad och därmed svår att göra något åt.

Även om begreppen fått ett uppsving de senaste åren betyder det så klart inte att de är nya fenomen. Forskarvärlden har ägnat sig åt personlighetstyper sedan 30-talet, och är enig i att skillnaden handlar om hur hjärnan hanterar belöningshormonet dopamin. Extroverta har ett stort behov av dopamin­påslag och är i sitt esse i situationer med många intryck. I umgänge med andra människor samlar de energi. Introverta fungerar tvärtom. Vår långsamma hantering av dopamin gör att vi blir överstimulerade av yttre intryck och därför måste gömma oss på toa för att orka mingla en halvtimme till.

Magnetröntgen har också visat skillnader i blodflöde i hjärnan. Vår hjärna består grovt räknat av en gammal del – limbiska systemet – och en ny del – neocortex. Den gamla delen hanterar känslor och sinnen och skriker ”ät, drick, ha sex, njut, tänk inte efter!”. Den nya delen hanterar förnuft, framförhållning, språk och beslutsfattande och säger ”låt bli, det är farligt, stopp, tänk efter nu”. I våra hjärnor pågår en ständig kamp mellan dessa platser och hos extroverta tenderar gammelhjärnan att vinna oftare än hos introverta. Extro­verta upplever tack vare sin dopaminstyrda belöningskänslighet spännande och njutningsfulla situationer mer intensivt än introverta. Och extroverta lever i nuet, medan vi andra lever … tja … någon annanstans.

Mänskligt umgänge är i sig njutningsfullt och eftersom extroverta är starka på att hantera omedelbara sinnesintryck samlar de energi i samvaro med andra. Medan introverta kan njuta av samvaron men är så trögtänkta att alla intryck mattar ut oss.

I jakten på bekräftelse går jag med i ett par grupper för introverta på Facebook. Den svenska introversionsgruppen är liten, men under de veckor jag är med mer än fördubblas medlemstalet. Det vi alla tycks ha gemensamt är att vi i vuxen ålder fått det som vi sett som problem med våra personligheter förklarade, oftast av antingen Susan Cain eller Linus Jonkman, och att det har gjort oss mer förlåtande mot oss själva.

Jag går också med i en internationell grupp med över 6 000 medlemmar. Den visar sig vara den överlägset mest pratglada av alla Facebookgrupper jag någonsin varit med i. Frågorna haglar – på några minuter blossar flera stora diskussioner upp: Molly vill veta om någon av oss någonsin tagit det första dejtingsteget (jodå, det finns några stycken), Haya vill ha tips på bra presenter till en introvert åttaåring (böcker!), Austin undrar hur vi andra introverta reagerar på marijuana (det verkar vara ungefär 50/50 mellan ”jag gillar inte att tappa kontrollen” och ”det hjälper mig att samla tankarna ännu mer”), Jamell undrar om någon mer än han över­väger att bli amish (nej, ingen).

Men till skillnad från den svenska gruppen råder där också någon sorts hallelujastämning som jag inte känner mig riktigt bekväm med. Det är som att upptäckten att introversion inte är ett handikapp gått lite överstyr – nu är plötsligt alla introverta super­människor som borde göra revolution och styra världen.

Jag frågar revolutionsledaren Linus Jonkman vad han tycker.

– Nej. Det här är en inre revolution. Det är inte en kamp mellan introverta och extroverta. Det handlar om att man ska se introversion hos barn som en styrka och inte som något som behöver ”fixas”. Att gå ihop i gäng så där är ju förresten den absoluta antitesen till introvert beteende …

Men borde jag sluta kämpa emot och ge mig fullständigt hän åt min introversion?

– Du borde kanske fundera på om det finns styrkor i introversionen som du kan utnyttja ännu mer. Självständigheten är en väldig tillgång till exempel. Men hur är det man säger? Man ska tävla med sina styrkor och träna sina svagheter. Det tror jag på. Utan att göra våld på sin personlighet, så klart.

Olikheter är sällan något dåligt. En bil behöver både gas och broms för att fungera, och detsamma gäller i arbets­livet. I ”Tyst” hävdar Susan Cain att den extroverta normen i USA mer eller mindre ledde till Wall Street-kraschen 2008. Ett gäng dopaminsugna finanshajar kunde inte sluta trycka på gasen i sin jakt på kickar, och de introverta var för få för att lyckas få ner bromspedalen. På en extrovert arbetsplats läggs det mesta av krutet i början på idécykeln, men det kan finnas en finess i att ha någon som också är stark i slutförande­delen.

I kärlek tycks mixen ofta lösa sig av sig själv. Där är det vanligast att introverta och extroverta dras till varandra.

– Man gillar dem som inte driver åt samma håll som man själv. Extroverta är oftast dominanta i relationer och tydliga med sina åsikter. Det är skönt att inte behöva fatta en massa beslut, eftersom det innebär en nivå av stress varje gång för oss … säger Linus Jonkman.

Och varför vill de vara med oss tråkmånsar …?

– De gillar oss för att vi stannar upp, och vi gillar dem för att de drar med oss på saker. Vi vill ha vänner som är som oss och förälskar oss i dem som inte är som oss. Det är det statistiska mönstret.

Min introversion är lite problematisk i familjelivet, känner jag. Med tre barn, varav två är tydligt extroverta, får jag välja mellan att bli en turtagningspolis eller fullständigt utmattad ...

– Jag vet. Min fru är utåtriktad och min dotter är jätteaktivitetsbaserad. Hon ser till att det händer saker, att det blir hög volym och att det går fort. Det är en utmaning att hitta tillfällen att samla energi. Min tillflykt är att jag har en timme framför hemmabion varje kväll när familjen har somnat.

Du skriver i boken om tre­meningsregeln – att du sagt att om din fru har viktig information får hon formulera den i högst tre meningar. Det låter mycket intressant.

– Den är mest på skoj. Men min fru är också HR-chef, och jag trodde inte att det var så, men hon säger att hon uppfattar att de som presterar bäst på anställningsintervjuer är de introverta. ”De svarar alltid på frågan jag ställer. Bara. Och med få meningar”, säger hon. Medan de som är mer bekväma med att prata svävar i väg och sen efter en stund frågar de ”vad var frågan nu igen?”.

I föreläsningssalen radar Linus Jonkman upp exempel på forskning. En grupp extroverta fick välja ljudvolym i ett rum och snittet hamnade på 63 dB. Bland de introverta blev det 53 dB. Bäbisar fick smaka citron, och de som producerade mest saliv och knep ihop munnen hårdast var de som senare skulle visa sig vara introverta.

En annan studie gjordes för att se vilka som var de bästa säljarna. Det visade sig att de extroverta var sämst. De introverta var något bättre. Överlägset bäst var de ambiverta – de som kunde både lyssna och snacka.

– Men framgång på jobbet är inte främst kopplat till personlighetsdrag utan till motivation, säger han från scenen.

Linus Jonkman ser sin komma ut-­process som enbart positiv. För de närmaste har det inte blivit någon större skillnad. Från vissa mer ytliga bekantskaper har han fått reaktioner i stilen ”men du är väl inte introvert?” och ”jag såg att du skrivit en bok om att du är asocial – modigt!”.

Framför allt är han överväldigad över hur många som påverkats av hans bok.

– När någon skriver att de har känt sig misslyckade hela sitt liv och så har de läst min bok och fått sniff på det här ordet, introvert, och det har förändrat hela deras självbild … Att få vara del i den känslan hos människor är ofattbart stort. Det är svårt att förhålla sig till det. Men jag tänker att det inte så mycket är min bok, utan att jag har hjälpt dem att hitta ett ord som egentligen har funnits länge. Som har en helt annan laddning än man tror.

Linus Jonkmans föreläsning är slut. Han har gjort succé med sin humor, sina insikter och sin powerpoint full av symboliska bilder på sköldpaddor och människor i bubblor. Nu börjar den svåra delen – när den extroverta HR-­publiken ska komma fram för att ge sin uppskattning och småsnacka lite om alla aha-upplevelser.

Jag smyger i bakgrunden, väntar länge och väl på en lucka och sträcker till slut fram handen.

– Tack. Vi hörs då, säger jag.

– Tack. Mejla om det är något.