En fjärde sak som är speciell med panamahatten är att den kan rullas ihop, men vet man det är man redan "in the know", som man säger.
Förmodligen är det inte så många som är "in the know" eftersom hatten numera för en tynande tillvaro i ekiperingsperiferin. Tittar man på ett foto taget före 1950 däremot så har praktiskt taget alla herrar (ett ord som var i normalt bruk på den tiden) över konfirmationsåldern (ett annat begrepp som var relevant) hatt. Och man hade inte bara en hatt utan flera och den självskrivna sommarhuvudbonaden var panamahatten.
Hade rättvisa funnits här i världen hade vi kallat dem Equadorhattar, men när den spanske affärsmannen Manuel Alfaro kom till Montecristi och insåg möjligheterna hos de lokalt tillverkade Toquillahattarna var Ecuadors handelsutbyte med omvärlden obetydligt bättre än Sydpolens, så Alfaro öppnade butik i Panama i stället.
En Panamaboende fransman tog sedan med sig ett lager hattar till världsutställningen i Paris 1855 där de gjorde succé och eftersom Equador inte var representerat döptes hatten till panama hat och Equador gick för alltid miste om sin placering på hattkartan.
Hatten spreds sedan med guldgrävarna som passerade Panama på väg till Kalifornien under 1800-talets slut och när porträttet på den amerikanske presidenten Theodore Rooselvelt i panamahatt, under ett av hans besök vid kanalbygget, kablades ut över världen, startade hattfebern på allvar.
En panamahatt tillverkas av bladfibrerna till Carludovica Palmata, Panamapalmen, som först skärs i strimlor, kokas och sedan torkas i solen där de också bleks. Flätningen utförs i stort sett som hemslöjd i byarna runt Montecristi och Cuenca.
Hatten börjar flätas i mitten av kullen och utåt i olika mönster. När flätningen är klar tvättas hatten igen, vissa bleks för att bli helt vita, andra behåller sin naturfärgade vitgula kulör och andra åter färgas. Den slutgiltiga formen får hatten i en ångpress.
Hattens kvalitet avgörs i stort sett helt av dess flätning. Den enklaste flätningen kallas Twist, Brisa ger ett regelbundet diamantmönster, och Lllano ett fiskbensmönster. Lllano-flätningen är mer avancerad och ger ett finare resultat och därför dyrare hattar.
Ett annat kvalitetsmått är graderingen som utgår från ett mått på antalet strån per tum som går i samma riktning. Ju högre siffra desto finare flätning. En hatt med den vanligaste graden 2-3 har 12-13 strån per tum och graden kan vara upp till 20. En halvering av stråets bredd ökar arbetstiden med det dubbla vilket också påverkar priset avsevärt.
De kommersiella kvalitetsbeteckningarna på panamahattarna är Fino, Fino fino och Superfino, och det sägs att en riktigt fin Superfino är så fint flätad att man kan hälla vatten i den utan att det läcker igenom och att den kan rullas genom en vigselring. Den sortens hantverksskicklighet är emellertid på utdöende och det sägs att det bara finns en handfull hattflätare kvar som kan utföra ett så högklassigt arbete.
En riktigt fin Superfino tar också flera månader att fläta och kostar från 10 000 dollar och uppåt, men långt ifrån alla hattar är lika dyra.
Ett av kännetecknen för en äkta panamahatt är att den kan rullas ihop vilket är fantastiskt praktiskt om man jämför med en vanlig hatt som måste transporteras i en skrymmande hattask. Olika modeller lämpar sig olika bra. Colonial, den kanske mest ursprungliga modellen, är enklast att rulla ihop medan Fedoran med sin mer komplicerade pressning kan vara mer problematisk, och de allra enklaste modellerna ska man nog undvika att försöka rulla ihop överhuvudtaget.
Rätt skött håller annars en panamahatt livet ut. Det gäller att se till att den inte torkar ut. I Equador med sin höga luftfuktighet är detta inga problem men i torrare klimat som Sverige kan man behöva ge hatten en dusch med blomsprutan då och då.
Panamahatten har traditionellt varit en exklusivitet. En huvudbonad för kungligheter och filmstjärnor, och både i Europa och Amerika har den varit synonym med stil och klass. I hattens hemland Equador däremot har hattarna aldrig fått fäste i den spanskättade överklassen. Där är panamahatten en produkt som allt för mycket förknippas ursprungsbefolkningen.
Olle Niklasson
Frilansjournalist