Årets politiikerfest i Visby har börjat. Det där talet som socialdemokraten Olof Palme höll på ett lastbilsflak i Almedalen 1968 blev en återkommande tradition. Det var dock först 1991 som samtliga partiledare talade under veckan. Fortfarande kretsar mycket kring talen och politiken. Men i dag trängs även tusentals representanter från såväl offentliga myndigheter som privata för att lobba för sina frågor.
Det är svårt att överblicka hur många personer från exempelvis våra kommuner som kommer till Almedalen. Den presenterade budgeten för satsningarna på evenemang innehåller nämligen sällan alla kostnader för exempelvis resor och boende. Enskilda nämnder och kommunala bolag kan också skicka representanter.
Almedalen är knappast någon lekstuga. Tillfället är viktigt. I vilken grad finns nog åsikter om. Men kampanjerna och satsningarna är rigorösa och välplanerade. Nog känns det ganska häftigt att Almedalsveckan finns. En hel vecka där man kan få tillgång till makthavare på ett avslappnat sätt, utanför Stockholm. Det gäller att visa upp vad man har. Ett stort ansvar.
Den bör dock sättas i ett perspektiv. Almedalen är inte någon regering eller riksdag, även om många ministrar och ledamöter är på plats. De faktiska besluten fattas någon annanstans.
Men när tusentals folkvalda och offentliganställda och representanter för fackliga organisationer, näringslivstoppar och så vidare samlas på ett ställe för att diskutera och lobba – så blir det betydelsefullt. Som medborgare förväntar vi oss att de gör sitt bästa.
Vi kommer att rapportera från några av de nära 4 000 programpunkterna. Håll utkik på våra webbsajter och i tidningen!