En liten grusväg leder fram till ett litet rött hus med vita knutar. Intill tomten rinner en liten bäck och vattnet porlar avkopplande.
Stig Johansson tar emot oss på trappan, klädd i jeans, T-shirt och - förstås - träskor.
Det är också så åskådarna under Vätternrundan känner igen honom. I jeans och träskor, fast då med tillhörande skrikig, röd lappmössa på huvudet utanpå hjälmen.
Varför?
- Jag vet inte. Det blev en grej bara, jag ville sticka ut lite i mängden och sen har det bara rullat på, säger Stig och skrattar.
En tidning har kallat honom för "fusklapp". För någon riktig same är han inte. Dialekten går inte att förklara bort. Han är västgöte sen födseln.
- Jag kan faktiskt inte säga varför jag valde en lappmössa. Det bara blev så.
Stig Johansson har åkt alla Vätternrundor sen starten 1966. Och alla Siljan Runt. Och alla Vasalopp.
- Roligast är nog Siljan runt för där är jag ensam om att ha åkt alla gånger. Därför blir jag väldigt väl mottagen, säger han och skrattar igen.
Skrattar gör han förresten hela tiden. När vi pratar avbryts vi ideligen av hans smittande skratt. Bilden av en trygg man som tar livet med en klackspark ter sig tydlig.
- Jag har roligt. Det är också därför jag kommer tillbaka till Vätternrundan, för det är så festligt.
Och själv är han en bidragande orsak till att det blir en fest.
Med sin röda mössa, sin gamla cykel och radion i cykelkorgen får han många åskådare, andra cyklister och funktionärer att dra på munnen och heja glatt.
- Det är många som ropar på mig efter vägen. "Heja lappen", skriker de. Det är kul.
Många har lärt känna Lappen. Och Lappen har fått många nya vänner. En del av dem träffar han bara under Vätternrundan.
- Till exempel är det en smålänning som åker omkring med en fågelholk på sin cykel och som alltid kör om mig på samma ställe. Jag vet inte vad han heter, men han brukar åka bredvid mig en stund och prata lite innan han drar vidare. Men jag förstår inte ett dugg vad han säger, han pratar ju småländska, du vet, berättar Stig.
Och skrattar igen.
- Och så finns det en farbror vid ett hus strax innan den första depån i Hästholmen som brukar stå i sin trädgård med en likadan lappmössa på huvudet och vinka när jag åker förbi.
Sen berättar han historien bakom lappmössan han har i dag. När arrangörerna beslutade sig för att införa hjälmtvång fick han nämligen problem. Den mössa han hade innan blev för liten och gick inte över hjälmen.
- Jag fick mäta längden runt hjälmen och sen ringa till Karesuando där de tillverkas.
Stig berättar att den som tog emot samtalet först sa att det inte skulle gå att göra en sån stor mössa.
- Men jag sa att allt går om bara viljan finns. Och då lovade de att göra en.
Men han berättade aldrig varför han skulle ha en så stor mössa.
- De måste haft väldigt roligt när de tillverkade den här, säger han samtidigt som han trär av den av hjälmen och sätter den på huvudet.
Varpå mössan täcker hela ansiktet ner till hakan.
Vi ber honom berätta det roligaste minnet han har från sina 37 Vätternrundor.
Svaret dröjer lite.
- Det har ju hänt så mycket roligt. Jag minns det första året vi körde med de här clipsen som registrerar alla som startar. Jag glömde naturligtvis det i tältet innan start.
När han närmade sig målet och trampade förbi sitt tält någon kilometer från mål stannade han cykeln, hoppade in i tältet, satte på sig clipset och cyklade i mål.
- Funktionärerna hade stora problem att reda ut hur jag kunde fått en måltid när jag inte registrerats någon annanstans på hela loppet. Och jag sa inget, säger han och skrattar.
Ett annat minne som han gärna delar med sig av var när han fick en pratstund med dansbandsstjärnan Thorleif Thors-tensson under loppet.
- Ja, det var faktiskt lite retligt för jag såg först inte vem det var.
Stig har alltid med sig en bandspelare i sin cykelkorg. Just vid det här tillfället snurrade en kassett med en låt av Thorleifs. När Thorleif Thorstensson kom upp jämsides började han sjunga med och sa sen; "det här är bra musik eller hur".
- Jodå, det är hyfsat, svarade jag. Sen fick jag en mindre chock när jag upptäckte att det var Thorleif själv. Det har vi garvat åt flera gånger efteråt.
Förutom alla Vätternrundor och Vasalopp har han också klarat åtskilliga maraton. Bland annat i Stockholm, Oslo, London, Havanna, Hawaii och New York.
Det är därför lätt att tro att man sitter mitt emot en träningsnarkoman.
- Oh nej. Jag brukar inte träna så mycket. Jag springer en runda ibland. Först tittar jag på vädret och är det för dåligt ger jag mig inte ut. Jag tar hellre en sväng med min motorcykel.
Att åka båge är ett av hans fritidsintressen. Andra är att leda Tibros scoutkår eller att träna flicklag i handboll eller fot- boll.
Bara ett stenkast från hans hus ligger Fagersanna IP. Där tränar han ett flicklag.
- Och så sköter jag gräsklippningen. På vintern fixar jag skidspår på vårt elljusspår här intill. Eller också kör jag ismaskinen i ishallen i Tibro.
Hur hinner du med allt?
- Jag vet inte, men jag tycker det är kul att hjälpa till. Jag hjälper hellre andra än håller på själv här hemma.
I morgon väntar den 38:e starten i Vätternrundan. Klockan tio minuter över åtta ger han sig iväg och lägger sig som vanligt sist i sin startgrupp.
- Jag kör i min egen takt. Det får ta den tid det tar. Jag åker ald-rig i några klungor utan håller mig för mig själv.
Han räknar med att vara i mål ungefär klockan 15 på lördagen, efter 19 timmars cyklande. Precis som han varit de senaste två åren.
- Fast det beror lite på vad det är på radion. Ett år var det en fotbollslandskamp och då fick jag bromsa lite på slutet för hinna med att höra slutresultatet.
Har du några råd att ge till alla dem som ska åka Vätternrundan för första gången?
- Nej, de åker ju på en racercykel och det är inte alls samma sak. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sitta så där med krokig rygg så länge, det ser inte alls skönt ut.