Inte mindre än tio olika aktiviteter fanns det att välja på under såväl lördagen och söndagen. Runt om i kommunen pågick små föreläsningar och samtal, på något ställe var det kopparbrytningens uppgång och fall som avhandlades, på ett annat ställe var det veteranbilar eller järnvägsfrågor som blöttes och stöttes.
Correns reporter letade sig till Wiaholms garvaregård i Falerum där Christer Jonsson och Martin Wiklander visade runt i den femtio meter långa byggnaden med två våningar. Området ligger vackert intill Storån. Men man ska inte förledas av namnet Storån då det är en ytterst liten men vackert pärlande å som pärlar förbi i lummig vegetation.
Att garveriet ligger intill vatten är naturligtvis ingen tillfällighet då det gick åt en hel del vatten då djurhudar bearbetades och blev till finaste läder.
Fram till 1933 var det garveri i Wiaholm och sen har byggnaden stått och förfallit och mest fungerat som förvaringslokal där bråten samlats allteftersom decennierna framskridit. När nuvarande ägare tog över för tio år var taket på väg att falla in men successivt har byggnaden renoverats och återställts så att det nu går att följa hudarnas väg till färdigt läder. Man kan också kika in hur en garvare framlevde sitt liv. Riktigt kul är att man fortfarande kan känna lukten av beredningsarbetet som fortfarande sitter i väggarna.
Garveriet visas bara på beställning så det är ingen idé att åka till Wiaholm på vinst och förlust.
Ägarna arbetar fortlöpande på att bättra på och närmaste projektet är det så kallade drivhuset:
-- Inne i drivhuset finns 28 garvkar och det vore kul att få i ordning i rummet så att man som besökare kunde få en upplevelse av miljön även i detta rum, säger Martin Wiklander.
Sedan början av 1700-talet har det funnits garveri vid platsen. Nuvarande hus byggdes i mitten av 1800-talet. På övervåningen finns torkvind, verkstad, garvarebostad och gesällkammare. På bottenvåning svällkar, pyr, skölj- och garvkar plus torkgång. Bostadshuset som ligger intill har anor tillbaka till 1740-talet.