Mikael Sääf var till sist tvungen att ta det nästan omänskliga beslutet att låta sin då 54-åriga hustru Ylva flytta in på ett demensboende. Ylva hade fem år tidigare drabbats av Alzheimers sjukdom.
De träffades av en slump för drygt 30 år sedan – blev kära, gifte sig och fick barn som nu är vuxna. För drygt ett år sedan flyttade Mikael Sääfs stora kärlek Ylva in på ett demensboende. Hon var då 54 år.
– Det var ett helvete att behöva ta ett sådant beslut. Men det fanns ingen återvändo. Det var inte hållbart att Ylva skulle bo hemma längre, säger Mikael som länge brottades med tankarna på hur han skulle agera.
– Jag frågade personalen på boendet och andra om jag hade tagit beslutet för tidigt. Men det var det ingen som tyckte. Tvärtom, det var hög tid. Det känns ändå skönt i allt det här, förklarar Mikael med tårar i ögonen.
Ylva hade jobbat som lärare i nästan hela sitt yrkesliv. När hon var 49 år fick hon diagnosen Alzheimers.
Ylva hade jobbat som lärare nästan hela sitt yrkesliv. När hon var 49 år började livet trassla till sig.
– Det blev stressigare och stressigare för henne att klara av tillvaron. Vi trodde att det berodde på jobbet, och det gjorde det säkert till viss del. En dag satt hon och grät i kapprummet på skolan och jag fick åka och hämta henne. Då fick hon diagnosen utmattningssyndrom av läkarna, berättar Mikael.
Ylvas mamma hade fått Alzheimer när hon var 64 år. Eftersom Alzheimer kan vara ärftligt insisterade familjen på fortsatta undersökningar.
– Sammantaget av de resultat som kom fram så fick Ylva och vi veta att hon drabbats av Alzheimer. Det var förstås ett tungt besked. Hon försökte arbeta 25 procent i början, men Ylva missade ibland var hon skulle gå av bussen och tappade också tal och skrift ganska tidigt. Så det gick inte att arbeta vidare.
"Ylva var aldrig deprimerad, utan försökte se så positivt det gick på det mesta, trots sjukdomen. Ibland funderar jag på om hon gjorde det för min skull", säger Mikael Sääf.
Hur tog Ylva beskedet?
– Visst var det jobbigt på olika sätt. Men hon har alltid varit positiv och försökte sysselsätta sig på olika vis. Ylva gillade att röra sig i skogen och sprang en hel del. Men till slut var hon rädd att inte hitta hem och vågade inte gå ut.
– Det var svårt för mig att åka till jobbet, för hon blev orolig och jag var hela tiden orolig för henne när jag inte var hemma. Ylva var aldrig deprimerad, utan försökte se så positivt det gick på det mesta, trots sjukdomen. Ibland funderar jag på om hon gjorde det för min skull.
Mikael ångrar att han inte dokumenterat mer när och hur sjukdomen förändrade Ylva.
– Ja, det borde jag ha gjort. Allting flyter ihop som ett enda stort töcken. När slutade hon prata och så vidare? Det var som att ta hand om ett barn, ta på kläder och se till att hon kom ihåg att äta.
Mikael och Ylva på Tegelbackens demensboende.
Hur reagerade era barn på sin mammas förändring?
– Det är tufft att förlora sin mamma på det här sättet. Vi blev erbjudna samtalsterapi och kanske skulle vi med facit i hand ha tackat ja till den hjälpen, men det gjorde vi inte. Jag kan tänka att det borde vara obligatoriskt när något sådant här tragiskt händer, säger Mikael.
Känner du att ni fick den hjälp av samhället som ni skulle ha?
– Både och. Alzheimer och demenssjukdomar jämställs inte med till exempel cancer, så det finns ingen vårdplan på det sättet. Jag fick verkligen ligga på själv för att få den hjälp vi och hon hade rätt till. Det var inte bara en vårdkontakt, utan det var många personer inblandade och många samtal.
Ylva bor sedan sommaren 2022 på Tegelbackens demensboende i Finspång.
Sommaren 2022 flyttade Ylva in på Tegelbackens demensboende i Finspång.
– Det var det vi ville och där vi tror att hon har det bäst. Hon är klart yngst bland de som bor där, men personalen är jättebra. Jag vet inte om Ylva känner igen mig alls, kanske kommer det ett leende ibland, men det är svårt att säga. Ylva har inte ro att sitta still, utan vandrar fram och tillbaka på avdelningen.
Mikael och Ylva Sääf i fjällen innan sjukdomen slog till.
Mikael berättar om det aktiva liv som han och Ylva hade ihop tidigare.
– Innan vi träffades hade hon tävlat i SM i gymnastik. Ylva tränade också barn i gymnastik, hon brann mycket för sitt arbete som lärare. Hon genomförde Tjejklassikern och vi åkte skidor i fjällen. Vi hade mycket roligt tillsammans.
"Jag går och ser IFK Norrköping med mina barn och står i Curva Nordahl med de andra ungdomarna, jag har blivit en i gänget", säger Mikael och skrattar.
Hur ser du på framtiden?
– Det känns som mitt liv är satt på "vänt". Jag lever med en enorm saknad efter Ylva. Hon finns där, fast ändå inte. Jag har engagerat mig mer i föreningslivet och hittar på saker att göra och har ett jobb där jag trivs mycket bra. Jag går och ser IFK Norrköping med mina barn och står i Curva Nordahl med de andra ungdomarna, jag har blivit en i gänget, säger Mikael och skrattar.
Direkt efter den meningen säger han:
– Jag har tänkt på att åka iväg till solen och koppla av, men vem ska jag åka med? Det är någon som fattas.
