-- Vi talar inte om "dina" eller "mina" patienter. Vi är ett så litet sjukhus. Vi har inte råd att ha anställda i två läger.
Rolf Hässler som är geriatriker (specialist på äldresjukvård) och Magnus Oweling som är distriktsläkare delar sedan i våras på chefskapet för sjukvården i Finspång. De rekryterades som ett par med uppgift att riva gränserna mellan primärvård och sjukhusvård.
Det är långtifrån ett lätt jobb, och arbetet sker inte utan protester från de anställda. Förändringar är jobbiga, och för många anställda känns det otryggt när tidigare givna gränser nu luckras upp.
Men man är på god väg.
När akutmottagningen på lasarettet stängde för några år sedan flyttade "blåljusmedicinen" till lasarettet i Norrköping. Finspångsbor som drabbas av hjärtinfarkt eller andra svåra akuta tillstånd skickas idag med ambulans direkt till Norrköping.
Lasarettet har en närvårds- och rehabavdelning med sammanlagt 29 vårdplatser. Här finns kirurgi, men de operationer som görs är bara sådana där patienten kan gå hem samma dag. Motorn i sjukvården är vårdcentralen som ligger på lasarettets bottenplan.
I väntrummet träffar Corren 84-årige Ivan Antonsson som väntar på att få komma in till sin doktor, distriktsläkare Rahmatollah Elhemi.
Ivan Abrahamsson minns väl när han var på lasarettet första gången. Då var han bara sex år gammal. Han hade fallit och krossat näsan.
Ivan betonar att han går till "lasarettet", fast han rent sakligt vet att han befinner sig på vårdcentralen. Men för honom som patient spelar begreppen ingen roll. Och han funderar inte över vilken specialitet doktorn har.
-- Det viktigaste är att man får vård. Och att lasarettet får vara kvar.
Därmed slår Ivan Abrahamsson huvudet på spiken. Finspångs lasarett var nedläggningshotat under många år. I kommunen bor det drygt 20 000 invånare, och sjukhuset i Norrköping är bara tre-fyra mil bort.
-- Närsjukvård är den enda hållbara motiveringen för att det ekonomiskt ska gå att motivera att lasarettet får vara kvar, säger Rolf Hässler.
Det nya arbetssättet lockar också distriktsläkare till Finspång. Antalet fast anställda har ökat från två till sju på kort tid. Ytterligare två har rekryterats och börjar efter nyår. När läkarbristen var som mest akut fanns elva hyrläkare i tjänst varje vecka i Finspång. Det ledde till stora underskott i budgeten och befolkningen klagade över att aldrig få träffa samma doktor. Nu har underskottet minskat från 13 miljoner till tre miljoner (i år). Efter nyår slutar man helt anlita hyrläkare.
-- Vi är inne i en god cirkel. Magnus Oweling tror att samtliga tretton distriktsläkartjänster snart kan bemannas med fast anställda.
Rahmattolah Elhemi var läkare i Iran innan han måste fly i början av 90-talet. Han började arbeta som distriktsläkare i Finspång i våras. Han tycker det är en stor fördel att distriktsläkare och sjukhusläkare finns under samma tak.
-- Det är lätt att samarbeta och det gynnar patienterna.
Rahmatollah Elhemi och övriga distriktsläkare i Finspång skriver in patienter på lasarettets vårdavdelning när så behövs. De går också jour, vårdcentralen håller öppet till klockan nio varje kväll. Medicinklinikens läkare går i sin tur in på traditionella "distriktsläkarrevir" och gör hembesök under sina jourer.
I Finspång finns heller ingen uppdelning mellan distriktssjukvård, lasarettsansluten hemsjukvård och kommunens sjukvård när det gäller bemanningen nattetid. Alla sjuksköterskor som arbetar med att, på natten, besöka i först hand akut sjuka i hemmen är anställda av lanstinget och tillhör en och samma enhet. Rolf Hässler ser många fördelar.
-- Vi vinner på det ekonomiskt. Det är också lättare att ersätta för sjukdom och annan frånvaro när alla tillhör samma organisation.
Landstingsledningen med landstingsrådet Paul Håkansson (s) i spetsen anser att närsjukvården i Finspång är ett föredöme. Han vill se ökad samverkan inom hela länet.
-- Lösningarna kan inte se ut på samma sätt. Det är skillnad på om det finns en vårdcentral som i Finspång eller många som i Linköping. Men ska vi kunna få en slagkraftig hemsjukvård måste sjukvården bli bättre på att samarbeta, säger han.
Det är också nödvändigt att gränser rivs mellan sjukvården i landstinget och kommunerna, säger Paul Håkansson.