- Kalvarnas krumsprång blev ett glädjeämne mitt i allt elände. Det är ovanligt att en ko tar till sig andras kalvar så lätt som det gick, säger lantbrukaren Christer Ulfsborn som börjar komma till rätta igen efter branden.
Det är fridfullt och vackert på slätten, lummigt under träden på gården, med lärkorna på avstånd och en envis lövsångare någonstans. När vinden vänder kommer röken från brandresterna.
Två veckor efter den våldsamma branden glöder ströbädden med gödsel och halm än. Christer Ulfsborn minns hur han kollade postlådan på morgonen och upptäckte en svart rökpelare. Ladugården - som han en gång varit med och byggt - stod i lågor.
- Jag ringde 112 och stack i väg. Jag tog traktorn och försökte dra upp en grind så att djuren kunde komma ut. Men till slut blev värmen för mycket. Under hela tiden hörde jag inte ett ljud från dem. Troligtvis hade de redan somnat in.
Det är med sorg i blicken han säger det sista.
- Det är nog det värsta jag varit med om. Man lär känna djuren. Det här är en förhållandevis liten verksamhet vi driver och då får man en relation till varje individ.
Veckan efter branden var omtumlande. Christer Ulfsborn och sonen Axel jobbade hårt på gården. Fyra kalvar hade sluppit ur lågornas rov, men de var fortfarande skrämda och svårfångade.
- Vi sökte efter kalvar i tre dagar. De är väldigt svåra att fånga när de är uppskrämda, de kan se lugna ut och sedan springa rätt på en. Den fjärde kalven fick vi aldrig tag i.
Samtidigt fanns en rad saker som måste göras. Han fick svara på försäkringsbolagets frågor, och polisens. Men det finns inte någon brottmisstanke. Arbetet med att forsla undan kadavren efter ett 30-tal kor, tjurar och kalvar var mycket krävande.
- Allt var nytt för oss. Och varken kommunen eller Jordbruksverket kunde svara på hur vi skulle göra. Till slut fick vi tillstånd att gräva ner dem.
Eftersläckningsarbetet pågick också under de här intensiva dygnen.
- Efter andra dagen tog vi över från brandkåren. Då skulle vi kontrollera resterna varannan timme, sedan blev det var tredje. Man fick inte mycket sömn.
För åtta år sedan ställde Ulfsborns om från grisar till kor. Då satsade familjen också på krav-verksamhet. Djuren får ekofoder, går ute mer på vintern och forslas till ängsmarker en bit söder om Ödeshög på sommaren.
Christer Ulfsborns släkt har haft gården i snart 100 år. Nu återstår att se vad de ska ha för verksamhet på den.
- Jag hade tänkt gå i pension snart. Vi ska resonera oss fram i familjen och se hur vi gör. Mina barn måste få vara med och bestämma, säger han och kliar en nyfiken kossa bakom öronen.