Livet förändrar oss. Vi förädlas, skiftar fokus och prioriterar om. Vassa kanter slipas av och det som en gång gjorde ont gör det inte längre. Tidens tand lägger sig som ett skyddande balsam över gamla oförätter. Och årsringarna förlåter.

Ibland leder allt detta till att livet tar en vändning som vi aldrig hade kunnat drömma om.

Som för Jan-Olov och Virve.

Artikelbild

| Virro Norrköping

De träffades i 20-årsåldern, året var 1971 och bara ett år senare föddes deras första barn, Melinda. Familjen växte. Lägenheten byttes mot ett kollektivboende som snart byttes till ett radhus i Klockaretorpet i Norrköping.

Jan-Olov jobbade väldigt mycket med sina politiska heltidsuppdrag inom vpk som 1980 resulterade i ett uppdrag som riksombudsman i Stockholm. Barnaskaran växte till fyra med Henrik, Linus och Sandra. Virve drog ett tungt lass som receptionist och ofta ensam ansvarig för barnen.

Tillvaron började krackelera och i en förhoppning om att kunna ställa allt till rätta bytte paret liv och hoppades på en nystart.

De köpte en lanthandel ute i skärgården, i Finnkroken, och bosatte sig på Äspö, en liten ö utan kommunikation med fastlandet. Det var egen båt som gällde när barnen skulle till skolbussen och föräldrarna till lanthandeln eller andra aktiviteter. Men Jan-Olovs föräldrar som också bodde på ön var behjälpliga i mycket.

Artikelbild

| Virro Norrköping

Det hjälpte inte. 1995 gav de upp och skilde sig, och det var lika uppslitande som det är för de flesta par med gemensamma barn och en bakgrund fylld av kärlek och stora framtidsdrömmar. Ett livsprojekt som havererade.

Jan-Olov flyttade till Söderhamn, gifte om sig och fick en son.

Artikelbild

| Virro Norrköping

Virve stannade i Norrköping och tog hand om de yngsta barnen. Hon hade en del relationer men aldrig några som ledde till något djupare. Det var tuffa år.

Under ytan fanns också vetskapen om att hon och Jan-Olov hade mycket outrett emellan sig.

Artikelbild

| Virro Norrköping

Åren gick och de sågs då och då, som hastigast. På konfirmationer, födelsedagar och begravningar. Sedan återvände var och en till sitt.

Jan-Olov blev VD för ett fastighetsbolag i Falun 2008 och flyttade dit efter att ha skilt sig en andra gång.

Artikelbild

| Virro Norrköping

– Jag har alltid jobbat för mycket, säger mannen som från 1 oktober äntligen är pensionär.

Julen 2016 fick Jan-Olov för sig att överraska barnbarnen genom att dyka upp som tomte hemma hos yngsta dottern Sandra. Han fick inte plats att sova över där, så det gjorde han hos exfrun Virve.

Artikelbild

| Virro Norrköping

– Ja, och på den vägen är det, konstaterar Jan-Olov och bjuder på ett av sina många bullriga, hjärtliga skratt.

– Vi hade ganska trevligt den där kvällen, ler Virve nickande och sedan börjar hon skratta högt hon också.

Artikelbild

| Virro Norrköping

Där och då upptäckte de varandra på nytt. Nytt – men ändå gammalt och liksom hemtamt.

De upptäckte att humorn, som alltid varit ett kitt, fanns kvar.

Artikelbild

| Virro Norrköping

De upptäckte att de fortfarande kan vara så där rogivande tysta ihop.

De upptäckte att drömmarna om framtiden harmonierade.

Artikelbild

| Virro Norrköping

De upptäckte att den där varma kärleken de en gång upplevt fanns kvar.

De hittade en fin hyreslägenhet i centrala Norrköping, flyttade ihop i midsomras och planerar att gifta sig inom kort. För andra gången. Dels för att det känns rätt, dels för att det blir så mycket mer praktiskt. De har ju fyra barn och sex barnbarn tillsammans.

Artikelbild

| Virro Norrköping

Nu sitter de vid det gemensamma köksbordet och tittar ut över parken bakom Gamla Övägen. Där börjar hösten smyga sig på, precis som den gör i deras egna liv.

– Det är väldigt skönt att förlåta och förlika sig med det som varit. Som ung var livet ett sådant drama. Det har man inte tid till i vår ålder, säger Virve.

Artikelbild

| Virro Norrköping

Båda har varit mycket ensamma och båda har lite oroligt funderat över hur livets höst ska te sig.

Nu har de köpt en båt och återupptäcker den älskade skärgården igen.

Barnen blev inte så lite chockade.

– Inte ens i min vildaste fantasi hade jag trott detta, säger yngsta dottern Sandra, som när chocken lagt sig bara tycker att det är roligt att föräldrarna hittat tillbaka till varandra.

– Först kändes det lite konstigt, men nu är det mera som om de aldrig har varit ifrån varandra.

Ja, det är lite svårt att förstå.

Skulle de här två människorna – så samspelta, glada och harmoniska – ha varit åtskilda i så många år?