Glenn Close beskrivs ofta som en av sin generations allra största talanger, ett kraftpaket till skådespelare i samma klass som Meryl Streep. Men hon är också innehavare av ett ganska kymigt rekord: av nu levande skådisar är hon den som har fått flest Oscarsnomineringar utan att någonsin ha fått gå hem med en statyett. Sex nomineringar har det blivit, bland annat för de ikoniska skurkrollerna i 80-talsklassikerna ”Farlig förbindelse” och ”Farligt begär” – men inte en enda guldgubbe. Det är en mindre skandal i Hollywood (även om Close själv verkar ta det hela med ro).

Men kanske är det nu äntligen dags. I ”The wife” tar hon sig an en riktigt saftig roll, som den långlidande hustrun till en outhärdligt pretentiös kulturman. Hon spelar Joan Castleman, som i nästan 40 år har varit gift med Joe Castleman (Jonathan Pryce), en av USA:s mest uppburna författare.

I alla år har hennes talang fått stå tillbaka för hans och hon har lydigt inordnat sig i rollen som stöttande maka. Men när han kallas till Stockholm för att tilldelas Nobelpriset i litteratur börjar något vakna i Joan, en bubblande vrede, som riskerar att göra Joes stora stund till ett episkt syndafall.

Artikelbild

Glenn Close går på Nobelfesten i dramat ”The wife”, om en kvinna som levt sitt liv i skuggan av en självupptagen kulturman. Men under veckan i Stockholm bubblar hemligheter upp till ytan.

Det är en underbar roll, och det är tydligt att Glenn Close njuter av att få grotta ner sig i alla känslolager och subtila gester, allt som sägs och inte sägs. Hon briljerar i de intima scenerna – och, vad det lider, uppgörelserna – med maken, och i det kryptiska samtalet med en snokande journalist (en skarp birollsinsats av Christian Slater).

För regin svarar svenske Björn Runge, och det märks allra tydligast i den detaljrika och verklighetsnära skildringen av Nobelveckan, där pristagarna får öva sig i att buga för kungen och överraskas av luciasång på sängkanten. Men det märks att Runge har varit en kugge i ett stort internationellt maskineri, filmen har inte alls samma nerviga driv som hans svenska filmer.

Det blir helt enkelt lite för mysigt för att kännas riktigt trovärdigt. Själva berättelsen hamnar ofta i skymundan till förmån för trivsamma miljöer, tam observationshumor och smickrande ljussättning. Som en masterclass i fint skådespeleri fungerar ”The wife” alldeles utmärkt, men som ett stycke verkligt liv når den inte hela vägen fram. (TT)