Att bygga kolmila har blivit tradition i Godegård. Vilket innebär att en gammal yrkeskonst hålls vid liv, samtidigt som milan, byggd intill idrottsplatsen, har en viktig social funktion bland Godegårdsborna. Den innebär också en rejäl slant till idrotts-klubbarna GDIF och Godegårds Skidklubb.
Natt efter natt har Godegårdsbor efter schema vaktat milan för att hon (jo, man säger faktiskt "hon" om en mila) skall hålla rätt temperatur och inte fatta eld. Kolmilechefen Karl-Erik Jakobsson har inte haft några som helst problem med få folk att ställa upp.
- Vi har varit 82 gubbar som avlöst varandra, berättar Karl-Erik. Milan måste skötas minutiöst för att allt ska fungera. Hon är känslig och med jämna mellanrum måste hon klubbas.
Sammanlagt 105 kubikmeter ved gick åt vid resningen av kolmilan. Det låg en viss spänning i luften när det var dags att riva henne.
- Allt har gått enligt beräkningarna, säger en belåten Karl-Erik medan ett 15-tal rejält nersotade Godegårdsbor lastar resultatet i korgar för att därefter maskinhackas i lämplig storlek och förpackas i säckar.
Hackmaskinen drivs av en gammal tändkulemotor med Sven Axelsson som maskinist. Det karaktäristiska tuffljudet från motorn sprider sitt välljud över nejden. Sprider sig gör också koldammet som snart sätter sin prägel på gubbarnas anletsdrag.
- Den här tändkulemotorn är min privata. Jag bytte vevaxel härförleden. Hur gammal den är vet jag inte, men den utvecklar sisådär en sex hästkrafter, säger Sven Axelsson.
Nestorn i sammanhanget finns inte på plats vid Correns besök. Han heter Einar Nilsson, är 83 år och bor i Zinkgruvan.
- Einar kan verkligen det här med milor, säger Karl-Erik Jakobsson. Han har varit med om att bygga minst 100 kolmilor och det är han som lärt oss andra hur det går till. Annars är det inte många som kan den här konsten. Det vore verkligen synd om yrket skulle falla i glömska.
Så berättar Karl-Erik om teknikaliteter som att årets mila saknat skorsten, om att temperaturen inte får överstiga 950 grader, och om att man med hjälp av rökens färg kan följa förbränningen i innandömet.
- Är röken vit, får hon för lite luft. Röken skall ha en färg åt det blåröda hållet, förklarar han.
Säck efter säck fylls med träkol och lastas därefter på traktorkärran för att så småningom säljas och hamna på grillen.
Sett till arbetsinsatsen är kanske inte kolmilan i Godegård någon bra affär. Men alla ställer upp utan ersättning och därmed omsätts träkolen från kolmilan i Godegård till ett välbehövligt ekonomiskt tillskott till de båda idrottsföreningarna.
800 rejäla säckar för en hundralapp styck ger en bra slant till idrottsutövandet i Godegård- och Degerödstrakten.
Kolmilan i Godegård har rönt ett berättigat intresse med en jämn ström av intresserade. Karl-Erik berättar bland annat om hur flera skolklasser varit på besök för att få en bild av hur bönder och skogsägare förr i tiden drygade ut ekonomin genom att kola.
I december är det dags att tända en ny kolmila i skogen ovanför idrottsparken. För det här har blivit en tradition som Godegårdsborna bestämt sig för skall leva vidare.