Det kunde tolv män konstatera när de en vinternatt samma år gav sig ut i Stockholm för att göra ett socialmedicinskt fältreportage. De var lätt förklädda, i arbetskläder och med nedsotade ansikten, när de sökte upp natthärbärgena och bad om plats.
År 2002, 90 år senare, gjordes en uppföljning av undersökningen. En grupp på runt 30 personer uppsökte de hemlösa i Malmö och deras rapporter visar på en stor fattigdom. Här finns människor som förutom kläderna på kroppen bara äger ett litet knyte med tillhörigheter.
Men är det verkligen möjligt att från utsidan beskriva livet på samhällets botten? Hur nära kan man komma andra människors verklighet? Och vilka är de etiska problemen?
Frågorna ställs nu i boken Den ocensurerade verkligheten i reportage, bild och undersökningar, redigerad av Anna Meeuwisse och Hans Swärd. Där beskrivs både den studie som 1912 års män gjorde och uppföljningen från 2002.
Boken, tolv kapitel av 14 författare, handlar också om hur man i litteratur, reportage och fotografier försökt att skildra livsvillkoren för utstötta grupper.
Studien 1912 gjordes samtidigt som den svenska välfärdsstaten började framträda. 1913 beslutade riksdagen om allmän pensionsförsäkring, världens första i sitt slag. Den skulle bli upptakten till en lång rad reformer under 1900-talet, det som senare kom att kallas det svenska välfärdsbygget.
Initiativet till 1912 års undersökning togs av murarförmannen M. Fahlberg. Han samlade en tolvmannagrupp av samhällsintresserade män, bland dem en läkare, en verkstadsarbetare, en medicine doktor, en rektor, en förtennare och en byggnadshantlangare.
Männen besökte de härbärgen som hade vuxit upp för att mildra den värsta bostadsnöden. Och den nakna verkligheten var allt annat än vacker.
50 öre fick de betala för en plats i ett rum, obeskrivligt smutsigt, fullt av spottloskor, sophögar och lakan som inte fick bytas förrän 30 personer hade sovit i dem.
"Mörkret, kölden, ohyran, bristen på rengörningsmöjligheter måste i längden bryta den kraftigaste karaktär. Här finns blott en lisa: alkoholen", rapporterar en av de tolv.
Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, beskriver i boken hur författaren John Howard Griffin 1959 bestämde sig för att korsa "the racial divide". Efter en medicinering som förändrade hudens pigmentering, kombinerat med ultraviolett strålning från en sollampa, reste han under några månader som svart i den amerikanska rassegregerade södern.
En av de mest kritiska ögonblicken i Griffins bok, Black like me, är när han ser sig själv i spegeln för första gången som svart. Han försöker klamra sig fast vid sin vita inre identitet samtidigt som han förkastar det han ser i spegelbilden. Griffin förstår att han står ansikte mot ansikte med sin egen rasism.
-- När man på det radikala sättet tar skepnad i en annans gestalt blir man väldigt varse om sig själv och sina egna reaktioner. Man kan på ett nyanserat sätt beskriva vad det innebär att bli utsatt för andras nedvärderande blickar. Blir man utsatt för dem varje dag i sitt liv så tar man det för givet. Man ser sig själv med observatörens ögon, som den som egentligen inte är värd någonting, säger Sven-Axel Månsson.
Varför bedrivs det inte mer forskning kring hur det är att vara barskrapad inpå bara skinnet, undrar han och vill se en ny låginkomstutredning.
-- Men inte en med bara siffror, man måste också försöka spegla hur folk faktiskt klarar av sitt liv, eller inte gör det, på marginalen i det svenska samhället.