Vättern är nyckfull. Det vet alla sjömän som färdats över den förrädiskt skiftande sjön.
På kvällen den 19 november år 1918, klev de första passagerna ombord på Motala Verkstad-tillverkade ångbåten Per Brahe i Jönköpings hamn. Det blåste redan då.
Theodor Boija, kapten på båten sedan fem år tillbaka, tog emot passagerarna tillsammans med sina besättningsmän på kajen i Jönköping. En av besättningsmännen var ny, en 16-årig pojke. I sista stund hade han fått veta att han skulle få mönstra på båten. En av de andra sjömännen hade blivit sjuk. Detta blev pojkens första jobb, och hans sista färd som sjöman.
Per Brahe var ett passagerar- och lastfartyg som gick på Göta kanal mellan Jönköping och Stockholm. Båten var känd för att flera gånger överlastats. Det berättas att året innan, i november 1917, hade Per Brahe lastats så tungt, att hon stötte kölen mot kanalens botten.
Det sägs att det var rederiet, Göta kanalbolaget, som pressade sina kaptener att systematiskt överlasta fartygen.
Den här dagen, den 19 november, lastades Per Brahe i Jönköping med bland annat järnspisar, plogbillar och symaskiner från Huskvarna. Allt gods fick inte plats i lastrummen. På däck lastades ett stort antal tunnor med fruktmos. Fruktmoset skulle levereras till Cloetta i Ljungsbro.
I Gränna lastade kapten Boija och hans besättningsmän på ännu mera last. Sex ton potatis och två ton päron bland annat.
Konstnären John Bauer skulle resa till Stockholm med sin fru Ester och sonen Putte. Tidigare på hösten hade den stora tågolyckan vid Getå hänt. Kanske var det därför som familjen Bauer valde båt. Ett säkrare sätt att färdas.
Vindstyrkan hade nu ökat och nått stormstyrka när båten en timme innan midnatt lämnade Gränna hamn. Nästa hamn som kaptenen styrde emot var Hästholmen.
Dit kom man aldrig.
Den starka vinden tog tag i Per Brahe när kaptenen vände in båten mot Hästholmens hamn. Lasten på fördäck for fritt i orkanen. Båten fick slagsida. Det tog bara fyra minuter för ångaren att sjunka. Alla 24 ombord omkom. Alla kroppar utom sex av besättningsmännen återfanns.
Kapten Boija fick skulden för olyckan. Rederiet gick fritt från ansvar. Under åren som följde gick det skröner om att kapten Theodor Boija överlevt, tagit skeppskassan och flytt till Amerika.
I dag kanske han får upprättelse.
Det blåser 16 sekundmeter på Vättern utanför Hästholmen söndagen den 25 oktober 2015.
Vågorna piskar mot stenpiren. I hamnen ligger ett stort grått skepp. Därinne sitter arkeologen fil.dr. Lotta Mejsholm och Patrik Komorowski, amatörarkeolog. Tillsammans gjorde de det historiska fyndet av skelettdelarna vid Per Brahes förlisningsplats på sjöbotten i somras. Till sin hjälp hade de skepparen och dykaren Peter Andersson.
Peter Andersson har gjort hundratals dyk kring förlisningsplatsen under åren, och uppmärksammat ett flertal andra fynd. Men aldrig sett några kvarlevor av de saknade besättningsmännen.
– Det var ett stort och oerhört högtidligt ögonblick när vi gjorde fyndet av kvarlevorna, berättar Lotta Mejsholm, när vi sitter inne i kabyssen i den varma båten när vinder viner utanför.
Hon är projektledare för det fristående marinarkeologiska forskningsprojektet som handlar om att rekonstruera fartyget Per Brahes förlisningsförlopp och utreda orsakerna.
– Min ingång i projektet är människors livsberättelse. Berättelser som inte blivit berättade än. Så är det absolut i det här fallet, säger hon.
Lotta Mejsholm påbörjade sitt forskningsarbete kring ångbåten Per Brahe 2012. Sammantaget av det hon hittat i arkiv och det hon själv och med hjälp av Peter Andersson och Patrik Komorowski hittat vid vrakplatsen gör att hon tycker att skuldbördan kanske bör revideras.
Det oväntade fyndet på sjöbotten aktualiserar frågan om hur olyckan egentligen gick till.
– I nuläget tyder allt på att en stor skuldbörda ligger på rederiet, säger Lotta Mejsholm.
Bärgningen av kvarlevorna kommer ske i slutet på veckan tillsammans med polisen. Utredningsledare för bärgningen är Mikael Franzén från Mjölbypolisen.
– Det är polisens skyldighet att bärga kvarlevorna, och ta reda på vem det är, säger Mikael Franzén.
Lotta Mejsholm och Mikael Franzén är noga med att poängtera att man inte kan vara säker på om det är en besättningsman man äntligen hittat.
Den rättsmedicinska undersökningen av skelettet kommer förhoppningsvis ge svar på vem den återfunna individen är.
Enligt lagstiftningen är det polisen som ska bärga sådana här fynd. Arkeologerna kommer att bidra med dokumentation och arkivforskning.
– Fyndplatsen talar dock mycket för att det är en besättningsman, säger Lotta Mejsholm.