En kollega har inte förstått någonting. Han sa: "vad skönt för dig med lite krönikesemester, Carina. Ja, du skriver ju andra saker visserligen, men va skönt att slippa vika ut ditt privatliv till en massa okända människor i några veckor".
Okända? Ni är väl inte okända! Ni är Birgitta, Linnéa, H & S, Magnus, Gunilla, Yvonne, Marie, Fritz, Bettan, Lena, Kerstin, Göran, Agnetha, Malin, Inga-Britta, Jannice, Sofia, Ingrid, Niklas, Lena, Bengt, Lennart, Elisabeth, Bernt, Anneli, Camilla, Molly, Karin, Lisa, Inger, Ann-Sofi, Håkan, Rigmor ...
Det är för er jag skriver krönikor och sedan pratar vi vidare via mejl, om allt ifrån döende katter och mossa på taket till livet som ensam husägare och effektivaste sättet att dräpa en mus. Vissa av er är riktigt gamla bekanta, sedan flera år, och det är just kontakten mer er som får upp mig om mornarna. Så nu förstår alla hur fel min kollega har. Okända människor skulle jag verkligen inte dryfta livets väsentligheter med!
En sak är jag dock noga med: inte gå in och kolla jobbmejl hemifrån. Hemma vill jag vara ledig, helt ledig, även om mejlen från er nästan alltid bara är trevliga. Men det där med ständig uppkoppling skrämmer mig.
Eftersom jag är en sur bakåtsträvare brukar jag fundera så här: har vi det bekvämare därhemma än vad som är bra för oss? Våra hem bjuder på så oändligt mycket förströelse. Det ska ständigt finnas konstruerade aktiviteter eller något att titta på. Jag gillar de kvällar när jag och ungarna tittar i tablån (ettan, tvåan och fyran), konstaterar att "nej, ikväll var det bara skit på tv, vi gör nåt annat!"
Hemmen ska också vara moderna, praktiska och befinna sig i ständig förändring. Ut med gamla kök och badrum, in med nytt. Plattare platt-tv, duktigare datorprestanda, fler spel, ännu fler kanaler, häftigare hällspis, softare soffa, trendigare textilier, fler tidssparande hushållsapparater, bättre bubbelbad ...
Syftet är att vi ska trivas ännu bättre och bli ännu mer avkopplade i våra hem. Men blir det så? Nu kommer rapporter om människor som är sönderstressade på grund av sin ständiga uppkoppling. I sina hem. Männi-skor som tvångsmässigt måste läsa jobbmejl (och svara på dem!) oavsett om det är sent på kvällen eller de har semester. Som inte kan stänga av mobilen, som måste kolla vad alla bekanta gör på Facebook, som är livrädda att missa något av allt som uppkopplingarna levererar.
Vilken paradox - och intressant tecken i tiden!
Vad har våra hem blivit? En arena i ständig förändring för att visa att vi är lyckade individer som tjänar mycket kosing? Ett uppkopplat inferno som är lika stressande som vår arbetsplats?
Kanske är det därför alla plötsligt måste dra till Thailand för att "verkligen kunna koppla av" och "umgås med familjen".
Hemma har vi inte längre tid - eller ro.