Snart är det fem år sedan Tsunamikatastrofen. Den har etsat sig fast mer än andra för att så många barn var inblandade.
Barn och föräldrar som tillsammans är lediga och har det härligt. Som skrattar och njuter. Den scenen är lätt att leva sig in i.
Men att det härliga på några sekunder förbyts till kaos där man försöker allt man kan - men inte lyckas - rädda sitt barn . . . Nej, den smärtan och ångesten går inte att föreställa sig.
Många av de drabbade svenskarna fortsätter att åka till Thailand. Dels för att de känner närhet med de förolyckade när de är där, dels för att de knutit band med alla de thailändare, många själva drabbade, som hjälpte dem i sökandet efter nära och kära, lät dem bo sina hem, gav dem mat, tröstade. . .
I slutet av sommaren var förhållandet det omvända. Hundratals thailändare kom till Sverige för att plocka bär.
Det var fattiga människor från norra delen av landet som skuldsatt sig upp över öronen för att ha råd med flygbiljetten. Av ett thailändskt bemanningsföretag hade de blivit lovade guld och gröna skogar. Tonvis med bär och en chans att tjäna lite pengar för att kunna göra vardagslivet en smula mindre tungt.
En av alla dem som med krossade drömmar sov på madrasser i en sporthall i Luleå berättade gråtande:
- Bemanningsföretaget hemma sa att det fanns mycket bär här. De lovade att vi skulle kunna betala tillbaka pengarna vi lånat för att kunna resa hit på bara tio, tolv dagar. Men vi har inte tjänat en krona, trots att vi jobbat i flera veckor, för det finns inga bär.
Hon och hennes man hade lånat 19 000 kronor var för att kunna göra resan till Sverige. Hemma i Thailand är de risbönder och för att få ihop pengarna hade de pantsatt sin mark. Nu skulle de förmodligen förlora den.
Om det var ett skumt bemanningsföretag i Thailand eller snåriga skatteregler i Sverige, som var den direkta orsaken till de här människornas kris är ointressant.
Det handlade om människor i svår nöd som omedelbart behövde hjälp. Strandsatta långt ifrån sina familjer. Det handlade om ett folk som svenskarna annars hyllar som så oerhört gästvänliga och hjälpsamma.
Men om de 400 000 svenskar som åker till Thailand varje år hade hystat in en guldtia var hade thailändarnas skulder kunnat avskrivas. De hade kunnat ta sig hem till sina fattiga familjer utan att tvingas låna ännu mera pengar och utan att bli av med sina enda försörjningskällor, de pantsatta gårdarna.
Jag tycker det är helt obegripligt att ingen rikstidning eller organisation tog initiativ till en sådan insamling.
Det är det som skaver.