Jag säger bara Vadstena. Finkultur och pubröj. Nunnor och munkkloster. Världens sötaste gatubild. Ett slott som verkligen ser ut som ett slott. Undersköna naturvyer. Och så Rättspsyk. Se där vilka sköna kontraster.
Vårt huvudmål var "Teater mitt i maten" i det gamla mejeriet i Vadstena. Östergötlands eget "Wallmans salonger". Fem suveräna skådespelare och musikal- artister som serverar god mat och underhåller i tre och en halv timme. Som stannar kvar i sina rollkaraktärer även under serveringen och som driver friskt med alla i publiken som råkar komma i deras väg. Helt suveränt!
Mätta av julkalaset drog vi vidare till Källaren där Norrköpingsbandet TB (Travelin Band) bjöd på en riktig röjarkväll. Jag stuffade loss med den nya bekantskapen och gurkodlaren "Trädgårdsmästaren" och hade skitkul.
Sen var vi tvungna att ta en rask, avsvalkande kvällspromenad innan det var godnatt i de katolska Birgittasystrarnas gästhem, vägg i vägg med klostret. För här ska det vara tyst, åtminstone i de gemensamma lokalerna, och i synnerhet i frukostrummet, hade vi fått veta.
Vilket rum, vilken utsikt! Vida Vättern precis utanför fönstret, vackra gamla möbler, ingen tv, ingen radio. Frid. Och ingen minibar heller för den delen, konstaterade Helggubben.
Sov som stockar och satt på morgonen en stund på sängkanten och följde klockans sekundvisare. Frukosten skulle serveras prick halv nio, hade vi blivit upplysta. Inte kvart över åtta eller tjugo i nio. Prick halv nio.
Vi var tio-tolv kvinnliga frukostgäster. Och så Helggubben. Ingen sa något, alla tuggade tyst och fäste blicken i filtallriken, på en vägg eller ut mot Vättern.
Aldrig tidigare har jag tyckt att Helggubben äter högljutt, men nu var varje klunk kaffe, bett i smörgåsen och skrap med stolen lika öronbedövande som om någon startat en Harley Davidsson i klostret.
Då får karln för sig att äta knäckebröd! Jag har inte sett honom göra det mer än max tre-fyra gånger under sex år, men nu blev plötsligt suget honom övermäktigt.
Kanske var det ingen mer än jag som reflekterade över det, men ... förbannade karl. Varför kunde han inte äta tyst och försynt som de kvinnliga gästerna? Och varför knäckebröd - just i dag?
Det blev en frukost i raketfart. Jag kände mig inte bekväm. Jag ville prata om den härliga utsikten, nunnornas goda äppeljuice och marmelad ...
Men mest kände jag mig som en slampa. Som om alla andra hade en osynlig gloria över sina huvuden och jag var troslös. Komma dragandes med högljutt testosteron till nunneklostret!
Dessutom blev det så överdrivet tydligt att jag var den enda som haft manligt sällskap på rummet. Fast vänta. Han är ju faktiskt kal på skallen. En from förhoppning är att han passerade som munk.