Jag är en riktigt dålig mamma . . . I alla fall till Bostadsbilagan och i alla fall de senaste veckorna. Jag har tagit hand om mitt skötebarn lite oengagerat, nästan irriterat, med vänsternäven.
Anledningen är Fars dagsbilagan, Paus i lördags (allt finns på www.corren.se/paus). Den där idén om att ge röst åt pappor som inte får träffa sina barn för sina ex fullständigt slukade mig. Och gör det fortfarande. För nu hör det av sig drösvis med pappor i liknande situationer. Det är så mycket svärta - och smärta - i deras levnadsöden att jag har svårt att ta det till mig.
Visst, det finns usla farsor också, men jag vågar påstå att de är mer belysta i media än de frånskilda goda.
Skit samma om det är mammor eller pappor som beter sig skogstokigt förresten. Det är ändå ungarna det är mest synd om.
Ungar vars ena förälder är oförmögen att se till någon annans behov än sina egna. Som fått ett liv, men väljer att förgifta det med år av bråk och uppslitande tvister. Allt för att de gemensamma barnen ska tillhöra mig, och ingen annan.
Steget från föräldrar till bostad är ändå inte så långt, slår det mig. När det gäller samboförhållanden och prylar är många noga med att skriva avtal numera. Tv:n hade jag med mig i boet så den är min. Soffmöblemanget köpte vi ihop så det ska vi dela på. Matsalsgruppen fick vi av dina föräldrar så den tillhör rätteligen dig vid en separation. Och så vidare.
Men barnen då. Hur kan vi vara så noga med prylarna, men fullständigt glömma bort det viktigaste och käraste av allt? Och även om ni är gifta är det väl ingen dum idé att få kläm på hur din partner innerst inne tolkar Föräldrabalkens och Barnkonventionens devis om att det är "barnets bästa" som ska stå i centrum.
I väntan på en lagändring vill jag uppmana alla par, även gifta, att skriva under ett gemensamt barnavtal. Upprätta det själva och gör det innan ni ens börjat fundera på att avla dem! (Redan här kan du nämligen få en hint om att du kanske bör avstå från att skaffa barn med den här människan).
Oavsett om du är kvinna eller man, se till att din partner är fullständigt på det klara med att ni ska ha gemensam vårdnad (inte bara på pappret, utan även i praktiken) och att ingen av er tillåts flytta iväg långt vid en separation. Delat barnbidrag är en självklarhet.
Se till att din partner inte tolkar begreppet "gemensam vårdnad" som att barnet ska vara 99,9 procent hos en av föräldrarna och 0,1 procent hos den andra.
Ingen skanaturligtvis heller tillåtas att strunta i sitt barn, oavsett vilka nya familjekonstellationer som kan uppstå.
Lova varandraatt ni aldrig, aldrig ska snacka skit om varandra inför barnen. Oavsett vad som föranlett separationen.
Tumma och kyss varandra på att ni - i egenskap av de vuxna, kloka, kärleksfulla människor ni är - aldrig någonsin ska beröva ert kommande barn en av sina föräldrar.
Sådärja. Nu kan ni hoppa i bingen!