Tänk dig att du får ett mejl där det står ungefär så här: "Hej Carina! Du känner inte mig, men jag tycker mig känna dig lite efter alla krönikor du skrivit. Jag tror vi är rätt lika och det vore så kul att träffas. Därför ska du få en julklapp av mig. Den består av en långpromenad med fika i skogen, älggryta i mitt hem och en eftermiddag i min keramikverkstad, med mig som handledare. En heldag med mig, helt enkelt. Vad säger du? Hälsningar Hege".
Jag blev väldigt överraskad - och glad. Jätteglad. Bjuda in en främmande människa så där. Och Helggubben fick jag gärna ta med mig. Han kunde få dreja han också. Eller umgås med hennes Åretruntgubbe.
Vilken härlig och ovanlig människa, den där Hege, tänkte jag. Men så är hon ju norska också.
Så en söndag för några veckor sedan var det dags. Vi började med den långa skogspromenaden och babblade otvunget och oavbrutet. Fast det hade jag känt på mig. Med vissa människor klickar det direkt. Med andra klickar det aldrig någonsin.
Och ibland känner man redan på mejlstadiet att frekvensen stämmer.
Vi åt en gudasänd, Hegetillverkad, älggryta och sedan beundrade vi familjens nyrenoverade badrum där Hege själv kavlat allt kakel. Lite charmigt oregelbundet och mycket personligt.
Dags för keramikverkstaden. Det gick väl inte fantastiskt bra att dreja, men Hege var pedagogisk och uppmuntrande. Påstod att jag visst hade anlag.
När min temugg började svaja och antog formen av något helt annat sa Hege glatt: Det är inte alls en temugg du gör. Det är ju en liten tillbringare!
Sammantaget blev det en jättehärlig söndag. Annorlunda och inspirerande. Nya trevliga bekantskaper som vi aldrig hade träffat om jag inte nappat på en julklapp från en främling.
Jag beundrar människor som Hege. Det krävs ryggrad och mod för att gå utanför de invanda mönstren.
Fick tillbaka den känslan i helgen när jag såg filmen "Revolutionary Road" om bortglömda drömmar i ett bottenfruset förhållande, som sakta kvävs av vardagstristessen.
Man kanske inte, som paret i filmen, måste sikta så högt som att säga upp sig och emigrera ... Men jag ska försöka bli bättre på att se möjligheterna som finns alldeles i min närhet.
Livet blir så oändligt mycket roligare av lite upptåg då och då. Och att träffa nya härliga människor - vad kan vara mer livgivande i detta totala grådask?