Helggubben gör normalt allt för att sky matlagning. Det är det värsta han vet. Märkligt eftersom äta mat är bland det bästa han vet. Och hans uppfinningsrikedom för att slippa undan är rent imponerande.
Han gör sig till komplett idiot och ställer frågor av typen: "Ja men, hur breda ska tomatskivorna vara då? Vad menas med en handfull? Vaddå ’lite sallad på varje förrättstallrik’? Hur mycket är lite? Plocka basilikablad ... du menar alltså inte att hela den här stammen ska med? Hur länge steks egentligen bacon?"
Det brukar sluta med att jag frågar om han inte kan tvätta min bil, rensa mina avlopp eller göra något annat skittråkigt i mina ögon. Och glatt piper han iväg. Är vi hos honom sätter han sig vid köksbordet och läser en blaska. Och innerst inne, i mjugg, jublar jag över denna ordning. För när jag har gått loss bland kastruller och långpannor, slabbat, stänkt och sölat ... så är det han som städar. Ordningsmannen i honom skjuter upp som en sufflé och börjar gno. Då är det min tur med tidningen.
Nu begriper ni hur stort Helggubbens bakverk är. Fullt i klass med att Fuglesang skulle meddela att han drömmer om att omskola sig till busschaufför och arrangera shoppingresor till Ullared. Eller att Paris Hilton aviserar att hon ska bli hjälparbetare i Afrika.
Och den här gången kunde han inte slippa undan. Vi skulle ha grannfest och på vår lott föll efterrätten. Jag skulle komma fram samtidigt som festen började och kunde inte gärna baka i bilen.
Några telefonsamtal från affären och några från köket, sedan gjorde han allt själv. Och så fin den blev. Stolt som en nybliven far bar han kakan, lika ömt som vore den ett spädbarn, till grannen. Och med illa dold förtjusning tog han emot ovationerna. Här är receptet: