Sluta svär så förbannat! Det låter förfärligt. Och du är faktiskt bara sju år. -- Ja men, nu svor du ju själv mamma.
-- Hrmpf. Ja ja, men du ska inte bete dig som jag gör, utan som jag säger.
Det där köper förstås varken han eller jag, men jag har ju aldrigvarit någon särskilt pedagogisk morsa. Ibland är jag riktigt töntigockså.
-- Prova att säg något annat, som inte är så grovt.
--Vad skulle det vara, undrar 7-åringen misslynt.
-- Tja prova med "nedrans också", "järnspikar" eller varför inte "asch tusingen".
Han ser på mig som om jag slutgiltigt har mist förståndet, går sinväg och lämnar sin mor ensam med sina språkbryderier. Jag svär inteöverdrivet mycket och vet inte var han hämtar sin inspiration. Överallti sin omgivning förmodligen.
Man borde naturligtvis ha planterat ett harmlöst slang- och svordomsförråd hos sina ungar redan i blöjstadiet.
Problemet är att svordomar måste betraktas som fula och ha enförbjuden stämpel över sig, annars mister de sin attraktionskraft. Helasin tjusning. Det hade krävts en hel del skådespelartalang, men hadekanske gått.
Om man själv, redan innan barnen kunde prata, kört med "nedransockså" när något gick käpprätt åt helvete så kunde man ha indoktrineratdem till att tro att dessa ord symboliserar ett riktigt hemsktkraftuttryck.
Och när de i 2-årsåldern undslapp sitt första "neda åsså" skulle manha bannat dem efter noter och sagt: "ajabaja, sådär säger vi verkligeninte i det här huset." Och därmed ha förvissat sig om att de skullefortsätta säga precis så.
Fast uppväxten hade nog ha blivit tuff för dem. En unge på2000-talet som uttalar sig som en söderkis i en gammal pilsnerrullefrån 40-talet får bergis problem.
Hans "sila tugget, tira vilken brallis, sluta va så byxis ochhajaruklyket?" hade ståtti bjärt kontrast till de mer samtida smågrabbarna,som stundtals diskuterar ord de inte har en susning om vad de betyder:
-- Såg du killen från fyran på bussen?
-- Nä. Och?
-- Han gjorde ett dabbelfackjo.
-- Lägg av, fan va coooooooolt!