Jag har haft katt i hela mitt liv. Jag älskar de egensinniga, vackra, självupptagna sybariterna. Alla mina katter har varit väldigt "kattiga", utom just Astor, den enda av dem som jag fött upp själv. Och den enda katt som med orubblig blick alltid ser mig rakt i ögonen. Han är en hybrid mellan hund och katt. Lika social och beroende som en hund, men lika lättskött som en katt.
Han är som ett plåster på mig den där bondkatten och värre och värre blir det ju äldre han blir. Den här tiden, när det börjar bli kallt i den gamla kåken och jag är för snål för att dra på elementen fullt, är han guld värd. Mitt mobila lilla element. Han kan vara på väg ut genom kattluckan, men om jag ropar på honom kommer han glatt travande och lägger sig i knät och värmer mig. Men för det mesta behöver jag inte ropa, han är vid mig oavsett om jag ber om det eller ej.
"Gud, det här är ju värre än om vi hade ett spädbarn tillsammans!", frustar Helggubben när Astor med självklar rätt klämmer sig ned mellan oss i tv-soffan eller jamar hjärtskärande och vässar klorna på sovrumsdörren. Han får bara sova i min säng i veckorna, när inte Helggubben är där. Jag vet, det är grymt.
Det är ett förunderligt djur det där. Att katter förväntas vara självständiga djur har han inte hört talas om. När jag är i trädgården är han i trädgården. När jag är i köket är han i köket. När jag duschar sitter han på toalettlocket och väntar. När jag kommer hem från jobbet sitter han nio dagar av tio på förstukvisten och i samma ögonblick som jag öppnar bildörren börjar han prata: "Åh vad du är borta mycket! Här har man gått och väntat hela dan!" Eller vad det nu är han säger. Irriterad låter han hur som helst.
Men sur är han bara i extremt korta stunder. Hans normaltillstånd är LYCKLIG. Ofta går han omkring i huset och spinner. Bara så där. "Tänk vilket härligt liv man skulle ha om man bara vore en tiondel så lycklig som Tomas di Leva eller Astor", brukar Helggubben säga. (Är inte det taskigt sagt när man har en sån underbar Helggumma?!)
Om jag hade 30 000 skulle jag låta klona kissen. Ett företag i USA gör sånt, läste jag.
Precis i dag, den 6 december, fyller Astor 16 år. Han föddes i en lägenhet på Kungsberget i Tannefors och en sommar var han borta i tre månader. Jag stod på balkongen och grät varenda kväll, annonserade, tittade på randiga hankatter i hela kommunen ... En dag kom han hem. Mager och helt slut. Kanske hade han hoppat in i någons bil, hamnat vid ett sommarställa och vandrat tillbaka?
16 år är en aktningsvärd ålder för en hankatt. Hans mamma Elsa dog när hon var 16. Nu försöker jag mentalt förbereda mig på hans död. Det går inget vidare.
Den torsdagen spalten här är alldeles tom vet ni vad klockan är slagen. Då tänker jag skita i alla oförstående människor som aldrig haft en väldigt speciell relation till ett djur. Då ska jag bara ligga därhemma, lukta på hans älsklingsfilt och stortjuta.