Det finns en ruggig tes om kvinnor. Riktigt ruggig. Den går ut på att vi är betydligt duktigare på att stötta varandra i motgång än i medgång. Ja, den är värre än så. Den hävdar att en majoritet kvinnor är rent usla på att stötta sina medsystrar i medgång.
Men vi kommer sättande likt blodhundar så fort vi vädrar elände. Visst är det läskigt?
Det är viktigt, vackert och självklart att bry sig om människor i nöd, men om man BARA klarar det måste det vara något allvarligt tjall.
Vart tar den kvinnliga solidariteten, kamratandan, systerskapet vägen när det går riktigt BRA för någon?
Varför tänker inte kvinnor som män när någon lyckas: "Vad härligt, kan han så kanske jag också kan" i stället för "Jaha, nu ska hon sticka ut igen. Vad får henne att tro att hon är bäst lämpad? Hon bränner säkert ut sig. Hon ska alltid vara så duktig".
När jag var runt 30 drabbades en jämnårig tjejkompis av bröstcancer. Förvånat berättade hon hur gymnasiekompisar som hon inte haft kontakt med på över tio år ringde. "Hej, jag hörde vad som hänt. Hur mååår du, gumman?"
Var hade de "vännerna" befunnit sig i alla år? Min kompis hade, förstås, ingen som helst lust att plötsligt vika ut sina känslor inför dessa främlingar.
En annan bekant berättade nyligen hur det har gått oerhört bra för henne, jobbmässigt, den senaste tiden. Hon har uppmärksammats både här och där. Men de hon trodde var hennes vänner tiger som muren, har dragit sig undan. Som om hon plötsligt är pestsmittad. Som om hon inte har behov av dem längre. Som om vänskap bara är viktigt när man mår dåligt. "Men om min karl skulle drabbas av cancer så kommer de väl sättande igen", säger hon drastiskt.
Det är bra att bry sig om, ta hand om, stötta, trösta, hjälpa. Självklart är det det. Men om vi inte vill eller klarar klarar det motsatta, att från djupet av hjärtat hurra och applådera när en vän lyckas ... då är vi riktigt störda. Den som inte blir ärligt glad å vännens vägnar, kan väl inte vara en riktig vän? Nästan ännu värre är de som låtsas vara glada för min skull, med ett leende så ansträngt och falskt att nyllet hotar krackelera.
Vad är det för kvinnlig grottgen, som bara går igång av elände och blodlukt?
Nog måste det ha med självkänsla att göra? Medan män tycker att de duger fint som de är så ska vi kvinnor jämföra oss med andra, spegla oss.
Det får mig att undra vilka det egentligen är som står i vägen för oss. I den mån någon nu tycker att någon står i vägen.
Männen eller vi själva.