Tur ett företogs i november, så oddsen var inte de bästa. Vi hade dock den osannolika turen att, genomblöta och sönderstormade, tas omhand av ett okänt fantastiskt par som bjöd på lyxig gäststuga och en trerätters.
Den här gången gav vi oss muntra till sinnes iväg i arla solsken och lätt bris. Men efter bara någon timmes paddling var inte Åsunden den lugna pöl vi lagt ner kanoten i. Den var en fräsande ocean med gäss på vattnet. Vågorna träffade oss från sidan och vi letade febrilt efter en ilandstigningsplats bland klippväggarna.
Snart slog Lill-Gudrun till och det var inte tal om att leta efter en trevlig landstigningsplats. Mayday, mayday! Det var tal om att överhuvudtaget komma i land innan vårt ekipage slogs omkull av vågorna.
En lång, mörk vik dök upp och vi kryssade/vadade mellan stora stenbumlingar, i djupaste dy, innan vi nådde land. Som de första någonsin vågar jag påstå.
Det var ett kolmörkt träsk. Robinsonträsket i tv är rena spaanläggningen i jämförelse. Igenvuxet av sly. Dyng-surt i marken eftersom solen aldrig kommer åt i denna gudsförgätna avkrok. Vi rensade så pass att vi fick plats för de två brassestolarna. Satte oss för att vänta på att stormen skulle bedarra och vi kunna dra vidare.
Längtade intensivt efter det trevliga paret som räddade oss förra gången. Men den enda varelse som dök upp var en nyfiken mink. Förundrad över detta första mänskliga besök i hans träskhem.
Timmarna gick, huden blev till garvat läder av att ta emot Lill-Gudrun rakt i fejan (det var ju ännu värre att glo in på djurskeletten i slyet). Ovädret accelererade och vi beslutade att rensa mer sly för att ta skydd i tältet.
Jag la mig och läste. Somnade. Läste igen. Timmarna gick. Regnet smattrade på tältet. Helggubben hade ingen ro i kroppen. En promenad var omöjlig utan machete, sudokupennan var glömd hemma. Han gnällde något alldeles kopiöst. Stönade över att han inte hade laptopen med sig så vi kunde se en film. Vankade av och an de två metrarna mellan vattnet och tältet. Gnällde igen.
Till slut brast det för mig. "Skärp dig! Inget blir bättre av att gnälla. Vi har mat, vin och varandra. Att paddla nu är omöjligt så det är bara att gilla läget. Väx upp, karl!"
Efter en halvtimmes kompakt tystnad började han gräva en markkappa till tältet eftersom vi befarade att det skulle slitas sönder. Han samlade björknäver och dyng-surt virke och fick mot alla odds igång en eld.
Den rastlösa, bekväma USB-fjanten hade förvandlats till en handlingskraftig grottman, som slutligen tog sig en whisky framför elden - och betedde sig som folk.
Ett dygn i ett träsk då och då är danande.
Men nästa gång ska vi nog paddla i en å.