Fyra personer tittade stint ner i bordet. Ibland inser alla, även det yngsta och mest pratglada barnet, att det bara finns en sak att göra: Hålla mun.
Det var julafton och vi var i Tallin, jag och Helggubben och våra tre barn. Vi hade hittat en fantastisk medeltidsrestaurang och vi satt i sköna stoppade stolar kring ett stort runt bord i mitten av lokalen.
Vi kände oss lite som kungar. Maten hade varit så fantastiskt god, alla var så mätta och belåtna. Tänk vilken bra idé det hade varit, att skippa den vanliga julen och dra till ett spa i Estland i stället!
Under desserten/osten kretsade samtalet kring siffror. Framför allt kring sifferminne. Min hjärna förstår inte ens innebörden av ordet sifferminne. Jag har dåligt minne i största allmänhet och för siffror i synnerhet.
Annat är det med Helggubben. Medan jag gärna förlorar mig i texter och ordvändningar så förlorar han sig i sudoku. Han höjer svårighetsgraden i rask takt och brölar ett förtjust "jaaaaaaaaaaaa!" när han knäckt ännu ett "mycket avancerat", "supersvårt" eller "djävulskt".
Om detta höll Sifferkungen hov där under julaftonsmiddagen. Med illa dold belåtenhet började han rabbla alla tänkbara sifferkombinationer som kommit i hans väg under livets gång: telefonnummer, registreringsskyltar, portkoder och gamla bankkontonummer.
Wow, utbrast vi, och triggad av detta folkets bifall spädde nu Sifferkungen på med att deklamera bekantas före detta registreringsskyltar.
Kanske inte världens mest spirituella julaftonsunderhållning, men visst, lite imponerade blev vi ju.
Jaha. Mätta och nöjda ber vi om notan och in kommer servitrisen med en portabel kortläsare. Bara för Sifferkungen att stoppa i sitt chip och slå sin fyrsiffriga kod. Som han haft i 20 år.
Och det är nu det händer som inte kan hända. Sifferkungen har efter sin magnifika uppvisning i sifferminneskonst drabbats av en härdsmälta. Koden är väck.
Vi andra småskrattar lite först, men inser snabbt att denna jordskredshändelse inte är rolig. Verkligen inte. Landssorg borde anbefallas. Sifferkungen svär, slår sig för pannan, frustar, pustar, stönar, stånkar och bedyrar att detta har ALDRIG TIDIGARE INTRÄFFAT.
Till slut får han dra kortet i en annan, kodlös, kortläsare. Direkt utanför restaurangen utbrister han "9558".
Vi andra säger ingenting. Fnissar bara förtjust, djupt inbäddade i våra halsdukar.