När någon ber om ursäkt på ett påfallande ödmjukt sätt kallas det att "göra en pudel", det vill säga lägga sig på rygg och sprattla med benen. Nu pratar vi bildligt - inte bokstavligt. Nåväl, härmed ansöker jag allra vördsammast om att få göra en hel kennel.
I krönika efter krönika, år ut och år in, har jag häcklat ny teknik. Det är ytterst pinsam läsning - och jag bara hoppas att det inte finns någon som klippt ur och sparat dem. Visst ja, de finns ju på nätet . . .
För sex år sedan hade jag varken mobiltelefon eller dator. Sen kom Helggubben in i mitt liv och började raskt häckla mig för att vara så omodern att jag lika gärna kunde flytta ut till den gamla raserade jordkällaren. "Där finns väl allt du behöver".
Ytterst motvilligt och med två tonåringar som påhejare har jag fått se det ena efter det andra flytta in. Trådlös telefon, mobil, bredband, stationär dator, router, två laptop. Och nu grunnar jag som bäst på en Xvid-spelare så att jag kan titta på film via usb-sticka.
Det är värre än så. Hela släkten är fast i cyberspace. Vi babblar via Facebook, utbyter foton och skickar filmsnuttar. Och en del av klanen har blivit virtuella bönder i spelet Farmville (också Facebook). Bland annat mina barns mormor. Hon är så upptagen av att bygga upp en fin bondgård, plantera, vattna och skörda att hon knappt hinner gå ut med sin verkliga hund och titta till de verkliga hönsen. Men hennes cyberspace-kor frodas och har hälsan.
"Ja men, jag har ju alltid velat bli bondmora", urskuldar hon sig. Lite hjälp på cybergården har hon av sina barnbarn som är grannar i den virtuella bondevärlden. Häromdagen tittade ett av dem in när mormor var AFK (away from keyboard) och kunde därmed skrämma iväg en räv som annars hade klippt hennes höns. Det fick han extrapoäng för.
Morfar å sin sida har gett sig in i restaurangbranschen via spelat Café World. Där lagar han fantastiska rätter och har anställt mormor som servitris! Detta får betraktas som en skräll. Han är inte direkt övernitisk vid grytorna i verkliga livet. Men han kanske blir ...
Gör allt det här Facebookandet att släkten umgås med varandra mindre? Nej, mer förstås! Mormor har fått närmare kontakt med sina vuxna barn och barnbarn, spridda över landet, eftersom hon nu är på samma "torg" som de. Geografiska avstånd är ju ointressanta i sociala medier. För egen del innebär Facebookandet att jag nästan helt slutat titta på tv. Jag tänder kandelabern, sätter på skön musik och kryper upp i fåtöljen med min laptop när jag är ensam i stället.
Det är supermysigt.
Man kan härmed säga att jag svikit mina ideal. Eller att jag är förändringsbenägen och följer med min tid. Jag väljer det senare.
Ska vi ses på Facebook du och jag? Jag blir gärna cybervän med alla som är snälla!