Det är nåt med mig och bilar. Vi är inte så kompatibla och jag har en ständig förmåga att drabbas av problem som ingen bilmekaniker i världen tidigare hört talas om.
Min Golf låste på eget bevåg dörrarna under pågående färd när det var minusgrader. Man tog sig in genom en dörr, men fick ta sig ut genom en helt annan när vi var framme vid skolan, jobbet eller köpcentret. Ungarna skämdes.
Själv spräckte jag dragkedjan i en ny vinterjacka när de fyra sprängfyllda matkassarna i baksätet (enda dörren som det gick att öppna vid affären) väl hemma var tvungna att lyftas fram till den främre passagerarstolen (enda dörren som det gick att öppna när jag kommit hem) och sedan ut. Om man inte känner sig klumpig innan så gör man det defnitivt av att kräla mellan fram- och baksätet med tunga kassar och i full vintermundering.
Olika mekaniker hade under årens lopp olika teorier. Ingen stämde dock.
I höstas ville min skojfriska Golf testa sin ägare igen. Då försvanna hela kopplingspedalen ner i golvet. "Märkligt, har jag aldrig hört talas om", sa mekanikern och rev sig föbryllat i skallen. Det skulle ha blivit en dyr historia att åtgärda och med över 20 000 mil i bagaget var det inte värt det. Så Golfen avpolleterades på Blocket till en lycklig stockholmare för 5 000.
Sådärja. Nu skulle Carina äntligen och vid 47 års ålder ta ett rejält banklån och köpa sig en riktigt trygg och bra kärra. En kärra som inte hittade på egna hyss stup i kvarten. En 2007 års Renault Scenic blev min. Den startade fint, drog nästan ingen soppa alls, hade en massa lull-lull och vidunderlig sikt. Jag vet, det är lite kärringvarning på den där sista grejen . . .
Lyckan var total. Och tyvärr ganska kort. Ett par månader senare var uppenbarligen vår smektid över. 10 minusgrader ute. Den startade fint därhemma och jag la i backen för att ta mig ut på vägen. Eller rättare, försökte lägga i backen. Det gick inte så bra. I själva verket gick det inte att få in NÅGON annan växel än ettan och tvåan.
Ja ja, det ger sig väl snart tänkte jag optimistiskt och körde ett varv runt huset, i snön och bland trädgårdens uteplats och kvarglömda krukor. Allt för att komma ut på vägen. Efter en mil i svindlande 35 kilometers hastighet, på tvåan, släppte det och alla växlar tillät sig användas.
När jag skulle hem från jobbet var det bara trean och fyran som gick att få i. Men det släppte efter nån mil och otaliga motorstopp. Dag tre släppte det inte alls. Körde på tvåan hela vägen till jobbet, 2,5 mil, för säkerhets skull med varningsblinkers på. Med facit i hand måste jag säga att dörrar som låser sig i kylan är ett närapå behändigt litet bekymmer i jämförelse med en växellåda som gör det.
Mekaniker blev alldeles tysta i luren. Nä, det här hade de inte hört talas om. Hittade på nätet ett liknande problem hos en Golf, men blev inte särskilt lugnad då ägaren förklarade att enda sättet för honom att komma iväg på morgnarna var att första öppna motorhuven och pinka på växellådan.
Nu står bilen på verkstad och jag kör lånebil. Jag behöver inte betala något själv, det gör bilfirman.
Så nu vet ni. Ser ni någon stackare med rumpan bar sitta och vingla under en Renaulthuv så är det bara jag som försöker precisionspinka på min växellåda.