Han kunde tråka en för vad som helst. Ful mössa, fräknar, ett syskons namn ... Det var som han hade ett inneboende kompakt missnöje med livet som måste få komma ut.
Micke gillade att hälla klipulver från nypon i nacken på en. Eller utdela en rejäl knuff när man var på väg nedför trappen.
Jag minns inte i vilken årskurs det var som jag var hans måltavla. Men jag minns att jag var rädd när jag skulle gå hem från skolan. Han och hans polare brukade gömma sig i den lilla skogen vi traskade igenom, hoppa fram och utdela några smällar.
I samma veva hade vi fått en ny, skittuff tjej som hette Marie-Louise till klassen. Hon kom från Stockholm, var stark som en oxe och kaxig som få.
Så jag tog min veckopeng och hyrde henne som body-guard när jag skulle hem. Efter några rejäla högerkrokar var det ingen kille som vågade mucka med henne - eller mig - något mera.
Hemma sa jag ingenting. Man gjorde inte det på den tiden. Och lärarna ingrep bara om killarna låg i en hög på skolgården och slog varandra blodiga. Jag kan inte minnas att ordet mobbning ens var uppfunnet. Dumma ungar var nåt som hörde till. Man bet ihop.
De flesta skolor har efter ambitiösa mobbningsprogram fått bort det allra värsta från skolgårdarna.
Mobbningen har flyttat in i mobilen och på nätet i stället. Många är de barn som vittnat om hur bilder på dem lagts ut på olika sajter och hur de kallas hora, fitta, cp-unge ...
Det är rätt logiskt. Barn har alltid tagit efter vuxenvärlden. Barn gör inte som de vuxna säger att barnen ska göra. Barn gör som de vuxna gör. Hur gör de vuxna då?
1. De hittar på tv-program dit vissa av de "vanliga människorna" som tävlar kvalat in bara för att de är så dåliga, fula eller feta. Så att den vuxna tv-publiken hemma i sofforna ska få något att föraktfullt skratta åt.
2. De skriver listor i tidningar och på nätet. Ute- och innelistor. Orden skräds inte. "De här typerna kan få finnas men DE HÄR! - de ska bort." De är för usla, för fula, för framgångsrika, för ofta omskrivna (!), för vad-som-helst. Det spelar ingen roll. Ingen går säker. Makten hos listmakaren måste hållas oinskränkt och därför ska även totalt harmlösa individer halshuggas emellanåt. Det skapar en oförutsägbar spänning i spalterna. Vissa journalisterna tävlar om vem som via stilistiska piruetter kan uttrycka sig mest dräpande om en känd person.
3. De snor varandras mejladresser och skickar fejkmeddelanden till någons närmsta omgivning. Eller smygfilmar på personalfesten. För att det är kul att jävlas. Som finalspik i kistan läggs sedan allting - filmer, ljudupptagningar, citat, bilder - ut på nätet till allas beskådande för all framtid.
Klipulver och en knuff känns plötsligt som något riktigt trevligt. Något att längta till.