På påskafton kom den jättelika påskharen och skrev en siffra med småsten på utomhustrappen. Siffran angav hur många påskägg som låg gömda i trädgården. (Samma ägg år ut och år in, men såna petitesser fäster sig inte små barn vid). Den enda som någonsin fick en skymt av honom var jag. En jättelik hare var det, med en gigantisk ryggsäck som jag har fått beskriva för barnen hundra gånger. Vad som legat i äggen har aldrig varit så noga, det var själva letandet som var grejen. Och att det var många ägg. Så de fick finna sig i att vissa ägg innehåll eklöv, älgbajs eller grus.
Midsommar har alltid firats med jordgubbstårta vid strandkanten. Man måste plocka blommor till huvudkudden och man måste lyssna på Taube.
Halloween har alltid ägnats åt vårt största arrangemang alla kategorier, en spökfest för stora och små. En maskerad med tillhörande läskig, (jo då, även för de vuxna kan jag lova), nattlig tipspromenad i omgivningarna, med levande gastar som dykt upp ur intet och skrämt slag på såväl mormor som glin.
Och såjulen. Likadan i 15 år. Vi är hos mig, hjälps åt med maten, en ännu oidentifierad, och allt skröpligare, tomte kommer, vi vuxna spelar julklappsspelet. Men på senare år har morfar (gud ske pris) slutat servera den vämjeliga julgroggen bestående av Eau de Vie och julmust.
Men nu är barnen tonåringar och det är dags att tänka lite nytt. Maskeraden har gått på tomgång och är svår att förnya. Dessutom har vi klätt ut oss till allt man kan klä ut sig till. Idéerna är slut. Bort med den!
Och julen, hörni, ska vi inte ta och skita i hela julen i år och dra till ett spahotell i Tallinn i stället? Jooooo! Okej, bort med julen också! Inte alls för att det är något fel på vårt firande, men för att det är kul att göra något nytt.
Det kan bli lyckat och det kan bli katastrof (inget vatten i poolen, skämd mat och ett hotell så keffigt att det hotar rasa). Men blir det så är barnen nu så stora att jag vet att de har förmågan att skratta åt det.
Jag har knappt firat en enda jul utan min mamma. Men hon har hund och kan inte dra iväg med en färja som jag. Hon är dock en pragmatisk och osentimental kvinna som inte alls kunde förstå min oro för att hon skulle bli ledsen över detta tilltag.
Hon tycker inte det är det minsta dramatiskt att vi är ifrån varandra en jul. "Vad är det för dumheter!"Och det är ju inte dramatiskt heller. Verkligen inte. Ändå känner jag många som sitter fast i förlamande rutiner som vidmakthålls för att ingen ska bli "ledsen". Eller för att "så har vi alltid gjort".
Tänk om alla morsor kunde vara lika kloka som min!